Sedan 2009 firas "fluortantens dag" den 1 september med syfte att främja tandhälsan. I Stockholm uppmärksammas dagen med att fluortanter besöker utvalda offentliga platser, informerar och erbjuder fluorprodukter till allmänheten.
”Fluortanten var ett kollektivt trauma”
Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se
Retro
Hon kom som ett munväder med vita plastmuggar i en bricka i näven.
Skolmorgnarnas fasa.
Svalgens skräck.
Alla som minns 60- och 70-talets fluortant, minns också den bittra smaken och de ofrivilliga sväljningarna som föregicks av en resolut dörrknackning som sände chockvågor genom klassrummet.
Det fanns de som hävdade att man fick cancer i magen om man råkade svälja bara en droppe.
En hade i sin tur hört om en katt som dött efter att ha slickat på en tjej som hade kvar fluorrester på sina händer.
Många år senare skulle jag själv återuppliva fluortanten i en show som jag skrev för Hamburger Börs. Mary Wilson från The Supremes (kända för bland annat ”Baby love”) skulle i föreställningen få uppleva en påhittad kulturkrock med svenska stjärnan Tommy Nilsson.
”Everybody on the fluor!” var en ordvits som lät bättre i mun än i manus. Jag minns hur Mary Wilson, helt oförberedd på detta äktsvenska fenomen, under första repetitionen studsade till, när det på scen plötslig uppenbarade sig en rytande tandsköterska som obönhörligt tvingade i en bunt oskyldiga barn en illaluktande kemisk lösning.
”Är det så här på riktigt i svenska skolor?” undrade hon storögt.
”Det v a r så” sa jag.
Jag tror aldrig Mary Wilson riktigt förstod. Att fluortanten var ett kollektivt trauma som fortfarande kan hemsöka våra värsta mardrömmar.
Ta bara artisten Björn Rosenström som uppenbarligen behövde bearbeta sina svåra barndomsupplevelser, när han 2009 skrev en låt med följande rader:
”Här kommer fluortanten
in i rummet med bestämda kliv
Ja, där kommer fluortanten för att avsluta våra liv.
Snart har jag hela halsen full med gift”
Sedan dess har jag tagit reda på att ”giftet” var en 0,2-procentig natriumfluoridlösning och att dessa plågsamma elevförsök inleddes i början av det 60-tal, som lyckligtvis också skänkte våra smaklökar betydligt fröjdefullare ting som tuggummit Riff och tablettasken Panter.
Att vi kanske slapp tandtrollen tack vare folkhemshäxan i vit uniform, minns vi däremot sämre.
Om det nu var så?
”Fluortanten var ett kollektivt trauma som fortfarande kan hemsöka våra värsta mardrömmar”
Ännu har mina tre barn inte haft ett enda hål i sina tänder, trots att de levt i snart totalt 60 år och aldrig sett en fluortant, ens på bild.
Kanske allting var en konspiration iscensatt av samma tandläkarförbund som satte borren i minsta fläck på våra tänder, fyllde tomrummet med kvicksilverstinn amalgam och därefter inkasserade många sköna skattepengar?
Fast när jag en gång kom i samspråk med en övertandläkare i Falun, Bo Bjerner, hävdade han bestämt att munsköljandet fyllde en viktig funktion innan fluor blev standard i tandkrämstuben. Enligt honom hade exempelvis Malmös småglin tio gånger fler tandtroll innan de statliga tvångssköljningarna tog vid.
”Tillhörde du själv dem som tvingades stå i givakt i skolbänken, när fluortanten knackade på?” undrade jag.
”Du, det var faktiskt jag som uppfann henne.”
Det bisarra var att övertandläkare Bjerner också avslöjade att fluortanten som fenomen aldrig dog.
Hon tog bara färjan österut.
I Faluns vänorter, estländska Vijandi och ryska Pskov, återuppstod hon i slutet av 90-talet som svensk exportvara. Bo Bjerner for själv dit några gånger med fluorpulver i portföljen.
Och visst, tiderna förändras. Anno 2020 finns det tydligen åter behov av krafttag mot tandtroll som nästlat sig in i vår kära skola. I Stockholms län, läser jag, har fluortanten nyligen gjort comeback i ”riskområden”. Drygt 8 500 barn erbjuds fluorsköljning.
1 september är till och med officiellt utsedd till ”Fluortantens dag”. Firas med gemensamt gurglande ur vit plastmugg, kan man tänka.
Dessutom har ni knappast undgått den kärlekssång som Per Gessle – av alla människor – skrev.
”Jag drömde jag mötte fluortanten” innehåller förutom textraden ”Pö om pö blev vi vänner” också det märkliga konstaterandet: ”Ditt hår var elektriskt i oktober.”
En bieffekt av alltför flitigt fluorsköljande, månne?
