"Får jag ett munspel i munnen så slutar jag tänka"

Jalle Lorensson, munspelare och medlem i bandet Wilmer X samt rektor för kulturskolan i Malmö. Foto: Johan Bävman

Kulturskolechefen och munspelaren Jalle Lorensson vet vad musik kan göra med människor.

– Får jag ett munspel i munnen så slutar jag tänka. Då blir allt väldigt självklart.

En känsla som med all säkerhet kommer infinna sig i sommar. I juni intar Wilmer X – ett band som gjort stora avtryck både i svensk rockhistoria och i Jalle Lorenssons eget liv – scenen på Sweden rock festival i Sölvesborg. Spelningen markerar starten för en comeback­turné. Senaste återföreningen var vid invigningen av Citytunneln i Malmö 2010.

– Det var fjärde december och vansinnigt kallt.

Han river av ett improviserat munspelssolo framför fotografens kamera, i ett nybyggt slagverksrum i den gamla chokladfabrik som utgör hemvisten för Malmös kommunala kulturskola.

När han fick reda på att en av skolans grannar skulle lämna sina lokaler lät han en arkitekt rita in undervisningssalar innan frågan om ny hyresgäst hunnit komma på tal – en kupp som ledde till att verksamheten nu har mer yta att röra sig på.

– Det är jag jäkligt nöjd med, men sen kostade det ju. Flera hundra tusen är mycket pengar för en kulturskola.

https://youtu.be/-WtEpEzVP0g

Han är van att vända på slantarna. Förmågan krävdes inte bara under de många åren som rockmusiker, utan behövs också i rollen som kulturskolechef.

– För mig är det självklart att jag måste motivera min lön varje timme, varje minut jag arbetar. Sen får man ju se till att inte stressa ihjäl sig.

Det saknas inte utmaningar och en del har hänt sedan han tog över för sju år sedan. Terminsavgiften har sänkts från 550 till 300 kronor, verksamheten når fler och mångfalden bland eleverna har ökat.

Det kommer alltid behövas en välljudande trombon

Så många som möjligt, så bra som möjligt, det är mantrat. Kulturskolan ska inte bara vara för medelklassen. En körverksamhet för stadens alla andraklassare och en lokal tappning av El Sistema – en modell där musikundervisningen också blir ett socialt projekt – har varit två av verktygen för att nå fler.

I båda fallen handlar det om undervisning i grupp – en fråga som blivit en vattendelare i Kulturskolesverige: Går det att skola musiker i världsklass så?

För Jalle Lorensson – som ser musiken både som en inre resa och en kollektiv upplevelse – är avvägningen klar. ­Individuell undervisning kan inte vara den huvudsakliga vägen för kulturskolan.

– Dels är det för dyrt, dels tycker barnen det är tråkigt.

En annan utmaning handlar om att hålla verksamheten relevant. Men att byta ut noterna mot programmering behöver inte vara lösningen.

– Det kommer alltid behövas en välljudande trombon, konstaterar Jalle ­Lorensson.

Som barn provade han blockflöjt men övergick till pingis. Kulturskolan lämnade honom oberörd. Det var först som 17-åring han upptäckte munspelet. I den vevan – i slutet av 70-talet, när Wilmer X föddes – hade det i och för sig inte skadat om han hade koll på begreppet tonart.

Det lär inte bli ett problem i sommar. Han har haft tid att lära sig. Festivalspelningen i juni blir bandets tusende. En siffra som egentligen kan kvitta.

– Att få spela tillsammans är det viktiga, det andra råkar faktiskt vara en slump.