Jag vill radera ordet skojbråk från ordlistan

Svenska språket är ibland besynnerligt och motsägelsefullt. Ta till exempel ordet jätteliten. Det är ju helknäppt. Hur kan något vara jätte och litet samtidigt? Eller ordet skitgott, det är ju svårt att förstå varför man säger så. Ett annat tossigt ord tycker jag är skojbråk. Skoj och bråk liksom. Heldumt.

Jag läste häromdagen ett inlägg på sociala medier där en vårdnadshavare ifrågasatte ett mejl från barnets skola. Barnet hade skojbråkat på rasten och därför mejlade skolan hem en påminnelse om att man har nolltolerans mot skojbråk. Fadern tyckte att detta var jubelidioti. Ja, han blev så uppbragd att han publicerade rektorns mejl offentligt och därefter fylldes tråden på med kommentarer. ”Pojkar måste få vara pojkar”, skrev någon. ”Barn måste lära sig att ta lite skit”, skrev en annan. ”Så har man lekt i alla tider”, skrev en tredje.

Då darrade underläppen

Jag funderar ibland på elever jag har haft genom åren. Jag minns killen som var kortast på högstadiet. De stora tuffa killarna brukade bära omkring på honom, gav honom till varandra och släppte inte ner honom även om han bad om det. Alla skrattade. Det var ju bara på skoj. Till och med killen de bar på skrattade. Han skrattade ända tills jag satt med honom ensam i ett rum och frågade hur han egentligen mådde. Då började underläppen plötsligt darra.

Allra mest skojbråkade man med dem som hade minst status i gruppen.

Eller grabbgänget som skojbråkade med varandra hela tiden. Alla skojbråkade med alla genom knuffar, örfilar och förolämpningar. Allra mest skojbråkade man med dem som hade minst status i gruppen. Dem kunde man skoja riktigt hårdhänt med. Men ingen ville tjalla på någon annan, alla var rörande överens om att det skedde på lika villkor och att alla tyckte att det var precis lika roligt. Men jag såg tårarna i ögonvrån på den som blev mest utsatt. Jag kunde utläsa på kroppsspråket att vissa slag gjorde ondare än andra. Trots att allt bara var på skoj.

Att bråka, vare sig på skoj eller blodigaste allvar, hör såklart inte hemma i skolans värld. Inte sällan är det nämligen inte skojigt överhuvudtaget. Det handlar om förtäckta maktkamper på ojämlika villkor, om strider för att klättra i rang, om stängda tystnadskulturer där det gäller att knipa igen truten om hur saker egentligen känns. Det handlar om att reproducera normen om att i synnerhet pojkar ska vara hårdföra och tåliga.

Svårt som lärare

Som lärare är det svårt att komma åt skojbråk. Oftast är alla nämligen oerhört oskyldiga, officiellt har varenda en minsann varit med på noterna. Det var bara på skoj att kasta upp kompisens mössa i trädet. Det är så roligt att fälla krokben för varandra. Man bara driver när man nyper kompisen i magen. Det är på skoj hela tiden alltihop. Gud så roligt allt är. Alla skrattar halvt ihjäl sig tills någon blir arg på riktigt eller någon sätter sig på skolans toalett och låter tårarna flöda.

Ibland hävdas det att vuxna inte ska lägga sig i barns lek. Barn måste få vara barn, barn måste få leva ut och det är bra att barn i leken får bearbeta svåra ämnen. Och det må så vara. Kanske ska man inte kategoriskt förbjuda vissa lekar. Men jag har sett alltför många exempel på destruktiva kulturer där det tokroliga skojandet är förtäckt mobbning och där offret själv skrattar högst för att inte visa sig svag. 

Vrider sig i magen på mig

I mitt klassrum får man skoja jättemycket. Att skratta är himla trevligt och i allra högsta grad tillåtet. Det är den där bråkbiten som vrider sig i magen på mig. 

Oxymoron heter de tydligen, ord som är motsägelsefulla i sig själva. Fulsnygg till exempel. Eller bitterljuv. Det är bra ord på det stora hela.

Men jag vill radera ordet skojbråk från ordlistan. 

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här