Wiman: Förtjusande Allan har gett mig min lärarkaraktär

JAG HAR PLANERAT in en lektion med precision och stringens. Vi ska prata om amerikanska frihetskriget och dra stora historisk paralleller. Vi ska resonera i flera led och eleverna ska skruva sina hjärnor minst fyra varv och bli halvt vimmelkantiga av all ny kunskap. Just som jag ska bränna igång lektionen räcker en av mina rara tonåringar upp handen, lägger huvudet på sned, tindrar lite med blicken och säger:

“Kan du inte berätta lite om din valp, Maria?”. Min valp ja. Mjuka gulliga sockerhunden Allan. Jag är inte svårbedd. På två röda sekunder smäller jag upp bilder på teven, jag berättar om den roliga incidenten med den sönderbitna sängen och jag visar ännu flera bilder. Tiden tickar och jag förlorar mig i valpfluffet med allt vad det innebär.

Ni som tittar på situationen utifrån inser ju såklart omedelbart vad jag inte förstod. Jag har ju blivit grundlurad. De där beräknande eleverna har mig som i en liten ask. För vem orkar egentligen resonera i flera led om George Washington och kolonialism en sen eftermiddag i februari? Då är det mycket bättre att lura in den där tossiga läraren i en perfekt gillrad fälla.

Vi lärare är nog, oavsett om vi vill det eller ej, sällsamma karaktärer i elevernas ögon. Jag har tydligen hamnat i “nyförälskad valptant”-facket och detta går förstås att utnyttja snillrikt. När jag tänker tillbaka på mina egna lärare minns jag nog snudd på varenda en. Alla hade sina egenheter. Den jättetrötta djupsuckande biologiläraren, franskaläraren som förkroppsligade konceptet “om blickar kunde döda”, matteläraren med taxen som ibland satt gömd bakom katedern, so-läraren som mest satt och mumlade om stenar, skolbibliotekarien som hundra procent av alla killar var kära i, svenskläraren som pratade om böcker med sådan passion att vi alla smittades, historieläraren som bjöd på hembakat varje fredag. På gott och ont minns jag allihop. 

Det är himla rart när man tänker efter. Att man tillåts bli en karaktär i någons liv. Under några ögonblick av ett liv får man chansen att göra avtryck på riktigt. All den tid vi spenderar tillsammans, i nöd och lust, etsar sig fast i våra elevers minnen och där kommer vi att stanna. Om 20 år kanske den gänglige tonåringen kommer att tänka på mig, so-läraren som visserligen brann för sina ämnen men som så enkelt gick att förvilla bort på grund av den tuttinutttiga valpförälskelsen. Kanske kommer han att minnas mig med värme?

Men hur gick det med amerikanska frihetskriget då? Kom igen nu. Man är ju inte född i farstun. Jag lyckades efter blott en kvart genomskåda fulspelet så den gubben gick faktiskt inte riktigt denna gång. Vi hann brottas med både krig och tunga resonemang innan dagen tog slut. Jag ska i fortsättningen försöka vara på min vakt för dylika tjyvknep. Nu när jag är medveten om min säregna lärarkaraktär ska jag stålsätta mig. Alldeles oavsett hur överjordiskt förtjusande valpen Allan än må vara.