Nej, jag vill inte vara en superhjälte

På Bokmässan för något år sedan fick jag en tygpåse. ”Jag är lärare – vilken är din superkraft?” står det med slagkraftigt typsnitt. Jag förstår mig inte på den där sabla tygpåsen. Den ligger nu ihopknycklad i ett hörn av hatthyllan men till och med därifrån provocerar den mig.

Vadå superkraft? Jag är tjänsteman och yrkesutövare. Jag går till min arbetsplats fem dagar i veckan för att utföra alldeles vanliga arbetsuppgifter. Jag kan inte kontrollera vädret, slåss mot bovar eller skjuta ut spindelnät ur händerna. Jag kan inte bli osynlig, jag äger inga magiska föremål och jag är definitivt inte överdrivet stark. Faktum är att jag känner mig alldeles normalmänsklig. Inga övernaturliga förmågor någonstans.

Men låt gå. Jag ska försöka vara tillmötesgående.

Vi lärare har ju en tendens att med åren utveckla vissa anlag som med lite fantasi kan uppfattas som ganska spektakulära. Det här med superhörsel till exempel. Många är de elever som förfasas över hur vi lyckas höra precis allt hela tiden. Dessutom har vi ju någon form av röntgensyn där vi kan upptäcka tuggummin och mobiltelefoner även på de mest avlägsna platser. För att inte tala om det högutvecklade luktsinnet som kan vädra sig till cigarettrök på mils avstånd (extra utvecklat bland högstadielärare). Det här med telepati är vi också hyfsat bra på. En blick säger ofta mer än tusen ord när rätt lärare stirrar på rätt elev. Så okej då, det finns tendenser till superhjältedrag.

Fantomen går ju inte hem på kvällen, käkar choklad och plöjer tv-serier.

Men det ligger en fara i att utmåla oss som extraordinära individer med övermänsklig kapacitet. Det ställer liksom orimliga krav på oss. Som att ett alldeles vanligt yrkesutövande inte duger.

Fantomen går ju inte hem på kvällen, käkar choklad och plöjer tv-serier. Batman skulle aldrig ignorera ett avlägset rop på hjälp. Och jag tror att det ligger en fara i att beskriva oss som superhjältar med superkrafter, även om det sker i all välmening.

Vi är så många som har svårt att sätta gränser. Vi är alldeles för många som jobbar när vi är sjuka, som sliter järnet på söndagen, som besvarar föräldramejl dygnets alla timmar.

Jag skulle snarare vilja se en motsatt kampanj. En tygpåse med budskapet: ”Jag är lärare – det är mitt alldeles vanliga jobb” hade jag burit med tillfredsställelse. Det hade varit en markering att vi måste slå ner på takten om vi ska orka. Tvärtemot Stålmannens hårda vardag så måste vi få gå hem på kvällen och djupandas. Så gör nämligen de allra flesta tjänstemän och yrkesutövare. De har en fritid som är vikt åt återhämtning. Inspirerande, inte sant?