Fångade i kriget: Lärarnas vädjan inifrån Ukraina

Irina är engelsklärare och bor på landsbygden utanför Kherson, Ukraina. Staden som står under hård attack från Ryssland.

Skolan i hennes by står kvar fortfarande. Den lokala försvarsgruppen har satt upp hinder för stridsfordonen. Några dagar tidigare stod striderna ett tiotal kilometer bort. Avståndet har fördubblats. Men skolorna är stängda. Målen som först var militära har blivit civila, säger hon. Kyrkor. Köpcenter.

”Skolorna är förstörda”

– Mina elever är hemma med sina föräldrar. Alla gömmer sig. Vi har stängt skolan i två veckor. Men jag vet inte, jag är inte säker på att vi kommer att kunna lämna våra hem och börja igen. Skolor har förstörts i städerna. Jag vet inte hur jag ska hjälpa mitt land. Och jag älskar mitt land så mycket.

Hon gråter högljutt.

– Jag är lärare och jag säger till mina elever att de inte får ljuga. Att de ska kommunicera och samarbeta. Vad ska jag säga till dem nu, när de har sett hur världen fungerar? Att vi inte kan försvara dem? Inget händer, säger hon.

Irina är skarpt kritisk mot världssamfundet.

– Jag vill att fler ska förstå att det inte bara är ett krig i Ukraina. Det här är ett krig som berör hela världen. Ett krig som Ryssland startat. Men pengar betyder allt och folkets liv betyder inget. Om alla förtjänar säkerhet, var är Nato-trupperna?

Lilia bor inne i Kherson. För en dryg vecka sedan var hon på jobbet, där hon utbildar lärarstudenter. Nu gömmer hon sig tillsammans sina barn, grannar och kollegor. De är 17 personer i det lilla utrymmet.

Bomberna har fallit under natten.

Det finns ingen väg ut.

– Hela staden är omringad av fienden. Järnvägsvagnarna som ska föra ut människor har skickats till Lviv och Kiev, som ligger på gränsen. Ingen bryr sig om mindre städer och byar, säger hon.

Lilia har skrivit till Röda korset och bett om hjälp att ta sig därifrån. Det officiella svaret är att organisationen tyvärr inte kan bidra.

Läraren följer med i skyddsrum

Via Messenger kan Läraren följa med in i skyddsrummet. Varenda kvadratdecimeter är täckt med dynor och madrasser. Invånarna ligger nedbäddade, i täckjackor. Det är vinter.

Lilia skickar bilder och filmer. På avenyn där de brukar promenera rullar ryska stridsvagnar. Demolerade byggnader, hylsor från pansarskott på vägen. Men också ukrainska civilister som tar tillbaka sin flagga från de ryska soldaterna. De gör inte motstånd.

Jag har kontaktat mina ryska vänner. Men jag kallade Putin för nazist, och de säger att jag kommer att bli straffad.

Hon vill visa att det handlar om människor av kött och blod där i källaren.

De har vatten, en mikrovågsugn. Och en ikon.

– Vi ber hela tiden, säger hon.

En pojke i Spindelmannenjacka ler in i hennes mobilkamera. 

– Jag har kontaktat mina ryska vänner. Men jag kallade Putin för nazist, och de säger att jag kommer att bli straffad, säger hon.

Irina, som gömmer sig i sin by på landsbygden, har en son i säkerhet utomlands. Men den andre befinner sig i Odessa.

”Vill bara ha frihet”

–  De dödar oss. De dödar oss för att vi vill ha frihet. För att vi vill vara självständiga.

Lilia fortsätter skicka bilder från sin sönderbombade stad. Hon vill världen ska veta vad som händer.

Hon skriver: ”Tack för att ni lyssnar. Nu kontaktar jag Oprah Winfrey”.

Fotnot: Irina och Lilia heter egentligen något annat. Av säkerhetsskäl är de anonymiserade i denna text. 

LÄS ÄVEN:

Så svarar du på krigsfrågorna - med hjälp av armén

Experter: Så pratar du med eleverna om kriget i Ukraina

Undervisar källkritik med dessa metoder – praktiskt och effektivt