Specialpedagogen Anna: Jag jobbar för eleven

Fredagen slutade med stök, och måndagen börjar sålunda med uppföljning och avstämning tillsammans med lärarlaget. Det gäller ordningsproblem under en utflykt. Innan Anna Ternhag kunde lämna skolan för helgen hade hon åtta föräldrasamtal att ringa.

Nu är ordningen återställd.

– Alla som jobbar här är otroligt flexibla. Om man är för rigid, då är det svårt. Det är det som är charmen med skolan. Det sitter inte fast. Man får lov att vara flexibel och gilla förändring, säger hon.

Anna Ternhag arbetar som övergripande specialpedagog på Lillholmsskolan i södra Stockholm. Hennes elever går i klass 4, 6 och 8. Hon kommer att följa dem under hela deras skolgång.

Skolan ligger i ett socioekonomiskt utsatt område. Många elever är nyanlända, flera har luckor i sin skolgång. Elever som presterar byter ofta skola efter tredje klass, när barnen är stora nog att resa själva.

– Vi måste hela tiden tänka på vår kvalitet. Vi jobbar för att behålla toppen, de duktiga eleverna måste få accelerera. Det är bland det svåraste, säger Anna Ternhag.

Ett sätt är att se till att arbetsuppgifterna är öppna för alla nivåer.

– Jag brukar tänka att det är som Friskis & Svettis. Man kan gå på ett baspass och ta ut sig mycket, eller precis klara av det, säger hon.

Man blir stressad när tre elever sitter med helt tom blick.

Lärarna behöver mycket stöd.

– Det är mycket frustration. Man blir stressad när tre elever sitter med helt tom blick, eller om de befinner sig på så låg nivå att det inte går att bedöma på högstadiet. Sedan är det vardagen som kommer i vägen. Jag måste härbärgera deras frustration och tro på eleven. Jag kanske ser att eleven kommer framåt, även om det inte känns så. Det handlar aldrig om några quick fixes, säger Anna Ternhag.

Hennes arbete sker på tre nivåer: i mötet med eleven, tillsammans med arbetslaget och mer övergripande i samarbete med elevhälsa, lärare och ledning. Lärarnas stress är ett problem hon möter. För att hennes förslag ska orsaka så lite tuggmotstånd som möjligt brukar hon dela upp informationen och sprida den i lagom portioner.

– Jag är med på lärarlagets möten och tar inte allt på en gång, utan bit för bit. Lärare har inte tid att sitta och fundera på en enskild elev, de måste både tänka på effekten och på vad som blir en rimlig arbetsdag. Många löser det själva och jag behöver inte vara där och peta, säger hon.

Ibland möter samarbetet större motstånd.

– Jag kan tänka att ”jag vet, men de tycker”. Och en del lärare undervisar hur många elever som helst. Men det är rektorerna som måste tänka på arbetsbelastningen. Jag jobbar för eleven, säger Anna Ternhag.

Det kan handla om att bygga en annan typ av prov för vissa elever, eller att ge någon en post-it-lapp med korta instruktioner inför varje lektion: ”öppna datorn, logga in, börja läsa”. Moment som innebär merarbete för läraren.

– Det kan vara känsligt, konstaterar hon.

Kraven på dokumentation innebär att Anna Ternhag tillbringar minst en tredjedel av sin vecka till att sitta framför skärmen och sammanfatta insatser och stödåtgärder.

– Ibland tänker jag: ”för vems skull skriver jag det här?”. Jag ser till slut inte vart jag ska, och innehållet blir snabbt inaktuellt. Man kan bli upptagen av sin dator och sina papper och grejer. Men man ska vara till för eleverna, säger hon.

På Lillholmsskolan görs inget specialpedagogiskt lyft, eller ”Specialpedagogik för lärande” som Skolverket döpt insatsen till.

– Min personliga uppfattning är att lärare börjar tröttna på dessa lyft. Mattelärarna har gjort matte-lyftet två år i rad och sedan läslyftet, och nu gör vi digitalt lyft. Jag vet inte om det verkligen får önskad effekt. Det är bra att ha något att samlas kring och regelbundenheten är också mycket bra – men man kan nog ifrågasätta i hur många år i samma form det ska göras, säger hon.

Anna Ternhag samarbetar med Annika Eriksson, specialpedagogen som är ansvarig för årskurs 5, 7 och 9. Hon har sitt rum vägg i vägg. Hit kommer elever och här sköter de sin dokumentation.

– Jag städade bordet i fredags. Nu ser det ut så här, konstaterar Anna Ternhag och pekar på skrivbordet som är täckt av papper.

Skolan är kommunal och byggdes i slutet av sextiotalet. Klassfoton av tidiga årskullar sitter utanför lärarrummet.

Sexorna går i en av barackerna som byggts som tillfälliga lösningar, men blivit kvar. Skolan står inför en renovering, men nu leder väl instegade trappsteg eleverna upp på andra våningen.

På väggen sitter barnkonventionen och diverse trivselregler. ”Spela fotboll om du är på gott humör” lyder en uppmaning.

Anna Ternhag tar plats längst fram. Hon ska informera eleverna om en ny tjänst från Stockholms stad, en app med inlästa läromedel och studiehandledning på dari, farsi, somaliska, arabiska och tigrinja.

Anna Ternhag gör uppskattningen att 90 procent av eleverna har utländsk bakgrund. Lillholmsskolan erbjuder modersmålsundervisning i cirka 20 olika språk.

– Vi måste kompensera och jobba med språk-utveckling. Förortsskolor har en dålig klang men skolan är viktig för oss och våra elever. Våra elever tycker om sin skola, säger hon.

En gång i veckan träffas skolans elevhälsoteam (EHT) som är ett tvärprofessionellt team, vars arbete leds av rektorn.

– Styrkan med EHT är att vi alla har olika ingångar på samma problem. Och vi kan hjälpas åt. Det blir lätt så mycket elände annars. När vi pratar ihop oss kan andra yrkeskategorier hoppa in, till exempel kan vi välja att låta studie- och yrkesvägledaren prata framtid i stället för det som inte fungerar i dag för eleven, säger Anna Ternhag.

Hon är en del i skolans inkluderingsuppdrag.

– Det har tyvärr blivit ett skällsord, inkludering. ”Så var det den där inkluderingen”. Men jag tycker att det är bra. Det kan vara jättekämpigt i ettan till trean, men sedan fungerar det. Inte med några jättelysande resultat, men det går. Jag tycker inte att det är bra att hålla på med gallring. I stället handlar det om samarbete, mellan lärarlaget och mig och lärarlaget och föräldrarna. Och mellan allihop och elevhälsan.

– Det kan bli motstånd när vi inte är överens om insatserna, specialpedagoger och lärare, elevhälsan och föräldrarna. Vi vill samma sak, men tycker olika om metoden eller vägen till målet, säger Anna Ternhag.

De stora problemen med inkludering uppstår för elever som inte klarar av en stor skola med många andra barn. De små och anpassade skolor som finns i Stockholmsområdet har köer på upp till två år.

– Då får de gå här så mycket de kan. Men det blir ingen bra utbildning och stora luckor, säger hon.

Själv är hon nyligen tillbaka efter en femårig exil i innerstan. Men utmaningarna som den välbärgade skolan där bjöd räckte inte riktigt.

– Jag kunde ge föräldrar ett papper med en sammanställning av elevens färdigheter och be dem läsa igenom och diskutera hemma. Här kan jag ha en mamma framför mig som knappt förstår med tolkhjälp, och kanske har samma svårigheter själv, säger hon.

När hon kom tillbaka fanns det en enda ny lärare i hennes tre arbetslag. Det är få som slutar.

– Skolan här är mer intressant att jobba i än i innerstan. Det är lite mer komplexa problem, säger hon.

I och med att upptagningsområdet är utsatt, har skolan också större möjligheter, till exempel större tilldelning av personal och en organisation som gör det möjligt att ha fler halvklasstimmar än normalt för högstadieeleverna.

– Ibland borde man se vad man har, inte det man inte har. Som på ett fältsjukhus. Det går inte att tänka ”om vi hade mer fler lokaler, fler datorer. Det får vara ”good enough”, säger hon, på väg mellan sexornas barack och sitt arbetsrum i huvudbyggnaden.