Hon jobbar på en liten skola – med stora möjligheter

Det ligger nysnö på marken och Elsa Viola Persson plockar fram en liten plog av trä som hon styr runt. Det är rast och alla barn är ute och leker. I snödrivorna finns grottor och det är kul att hoppa i det vita fluffet som fallit under natten.

Några av eleverna är hemma sjuka, så i dag är de åtta av tretton barn på skolan.

Ammarnäs skola är en av Sveriges minsta F–6-skolor och här går två klasser. I den ena finns lågstadiebarn, i den andra de som går i mellanstadiet.

Ann-Sofie Isaksson är relativt ny i Ammarnäs. Hon flyttade hit från Kopparberg i juli förra året efter att hon fått jobb som lärare.

– När jag började här så skilde vi på stadierna. Jag har mellanstadiet, men just nu finns bara elever i fyran och sexan. Vi gör mycket tillsammans med lågstadiet och det finns en stark vi-känsla.

Eftersom byn är liten och elevantalet ännu mindre innebär det att alla barn har någon sorts koppling till varandra. Antingen är de syskon, kusiner eller släkt på annat vis. De äldre hjälper de yngre, men ibland måste Ann-Sofie Isaksson påminna barnen om att det är hon som är vuxen och kan säga vad som är rätt och fel, så att de inte behöver ta ansvar över sina syskon. 

Att undervisa barn i olika åldrar gör att hon får anpassa lektionerna så att de fungerar för alla.

– Det gäller att vara välplanerad och flexibel. Vi går så klart efter läroplanen och jobbar i cykler i till exempel NO och SO. Till prov gör jag instuderingsfrågor som är svårare än själva provet. Sexorna ska kunna motivera och förklara mer än fyrorna, säger hon.

Det gäller att vara välplanerad och flexibel.

Det har funnits skola i Ammarnäs sedan början av 1900-talet och den nuvarande byggnaden kom till 1932.

Den är stor och rymlig med en idrottshall på baksidan. Platsen ligger högt med naturen precis utanför.

Från fjärde klass åker eleverna till Sorsele skola som ligger i huvudorten nio mil bort. Resan med buss tar en dryg timme enkel väg. Där har de slöjd, moderna språk, hemkunskap och idrott. Det är på den skolan som de sedan går i högstadiet.

”Har världens bästa lärare”

Eila Sivertsen Persson går i sexan och trivs bra här hemma.

– Vi har världens bästa lärare, det är få elever och lugnt. Vi får lära oss mycket och det är bra klassrum. Sorsele känns så stökigt, säger hon.

Ann-Sofie Isaksson tycker ändå att det är bra att de får se något annat.

– Det är bra att de får komma dit och möta andra. Det kan bli lite av en skyddad verkstad här, säger hon.

I augusti förra året publicerade Vi lärare en granskning som visade att mer än var tredje kommun i landet diskuterar nedläggning eller sammanslagning av små skolor för att kunna hålla den kvalitet som skollagen och läroplanerna ställer. Något som väckt känslor på de mindre orterna.

Minskande barnkullar och minskad invandring är generellt två orsaker, vilket resulterar i att lokalkost-nader per elev ökar. När elevpengen går till hyra så påverkas undervisningsresurserna.

Frågan är högaktuell i Ammarnäs. Prognosen säger att antalet elever i kommunen väntas minska med omkring arton procent under de kommande fem åren. De två senaste åren har det fötts tio respektive fjorton barn i hela kommunen.

Utreder ny organisation

Sorsele kommun har satt igång en utredning och översyn om hur förskola och grundskola kan organiseras på ett långsiktigt och hållbart sätt. En risk- och konsekvensanalys ska ge en samlad bild av skolans förutsättningar och möjliga vägar framåt.

I november och december har dialogmöten hållits i kommunorterna Gargnäs, Blattnicksele och Sorsele. I februari är det Ammarnäs tur. Översynen ska vara färdig i maj och då presenteras för politikerna.

– Jag tror att de flesta i byn kommer att vara på mötet. Skolan är enormt viktig och det finns ett stort engagemang för att den ska få vara kvar, säger Ann-Sofie Isaksson.

Det är dags att gå in från rasten. Låg- och mellanstadiet ska ha praktisk matte tillsammans och när alla täckbyxor och mössor är upphängda går eleverna upp till klassrummet på övervåningen. De sätter sig i en ring på golvet och Ann-Sofie Isaksson delar in dem i par. De plockar fram tärningar och brickor.

I klassrummet finns skolbänkar, men också ett stort bord där hon brukar hålla genomgångar. Är det med fyrorna så jobbar sexorna på med sitt, och tvärtom. Här kan man också sätta sig om man vill ha hjälp.

– Barnen på den här skolan får en jättebra utbildning. Det finns inga elever som är underkända och det finns bara ett E-betyg i nuläget. De är väldigt självgående och hjälper ofta varandra, säger Ann-Sofie Isaksson.

Skolan är ett dragplåster

Frågar man människorna som bor här så finns inga fördelar med att centralisera skolorna.

För Ammarnäs skulle det innebära en resväg på två timmar per dag för barnen. Det skulle också vara för­ödande för inflyttningen av barnfamiljer då skolan är ett positivt dragplåster och har ett stort värde.

– Jag känner mig inte jätteorolig för att skolan här ska läggas ner. Eleverna har fått säga sitt, vi har bra lärare och att ha en skola är viktigt för att människor ska vilja flytta hit. Vi har också ett uppdrag att bevara den samiska kulturen och därför tror jag det blir svårt att lägga ner. Skolan är viktig för bygden och det blir stora konsekvenser om den försvinner.

En annan stor utmaning för små skolor är svårigheterna att rekrytera behöriga lärare och att få dem att stanna kvar.

Ann-Sofie Isaksson flyttade 87 mil norrut efter att hon fått jobb. Hon ser bara fördelar med att bo och arbeta här och uppmuntrar fler att testa.

– Jag älskar Ammarnäs och jag älskar snön, men jag har inte sett något norrsken än. Bygden i sig är så välkomnande. Jag fick hjälp att hitta boende. Många säger att de inte kan flytta på grund av att de har en partner som också behöver jobb. Men varför inte? Det ger ju något och det är inte farligt att prova. Min son som är 23 år flyttade med mig och han fick hjälp att hitta jobb.

”Har hunnit se alla elever”

Det är dags för lågstadieeleverna att sluta för dagen och några av dem går ner en våning till fritids. Den lilla gruppen mellanstadieelever, i dag fyra stycken, blir kvar i klassrummet en stund till.

Kontrasten är stor. På den förra skolan där Ann-Sofie Isaksson jobbade gick över 300 elever. Där hade hon ständigt en känsla av att ligga steget efter och att inte hinna med alla barn.

– Nu, när jag går hem på fredag eftermiddag, känner jag att jag hunnit se alla elever. Jag har gett uppmärksamhet till var och en och kunnat ge hjälp till dem som behöver det. Det känns väldigt bra.