”Vad finns kvar om vi inte ger lärare tiden som krävs?”

Det är den 14 maj och jag sitter med en kopp kaffe och ser vinden riva och slita i häggen. Våren har drabbats av ännu ett bakslag. Men det är en morgon som vädret till trots har något alldeles speciellt över sig; mina barn ska besöka sin blivande förskoleklass för första gången inför höstens skolstart.

”Lärarna är snälla”

De flätar håret och gör sig extra fina. De är nervösa, jag lugnar. De har många frågor, jag svarar. Uttalar samma ord som jag misstänker att föräldrar i alla tider har gjort: ”Du kommer lära dig massor med nya saker, du kommer lära känna många nya kompisar, jag har hört att lärarna är väldigt snälla”.

Nu när dagen är över tror jag bara att jag farit med osanning i en tredjedel av det jag sagt.

Besöket börjar fint. Vi ropas upp, vi delas in i två grupper och barnen slår sig ned på den runda, mjuka mattan. De får se om de känner igen sina namn på små lappar, de får berätta vad de tycker om att göra. Sen läser fröken ”Börja skolan med Alfons Åberg”.

Klump i halsen

Den handlar om tjugo barn som nästan är lika nervösa som fröken den där första skoldagen. Jag ser mig omkring. Det sitter 27 barn på den runda mattan. Ett par av dem har sedan länge lämnat sin plats, några av dem talar inte svenska som modersmål, några av dem har helt andra behov. 27 barn. En lärare. Jag får en klump i halsen. Tjugosju.

Jag är ingen duvunge. Jag har arbetat sexton år i svensk skola. Jag vet att elevernas läsförståelse har gått ned över tid, jag har sett med egna ögon att de skriver sämre. Jag har pliktskyldigt följt skoldebatten och jag vet att kommunaliseringen var ett dråpslag för skolan, jag vet att skolan inte kan tillåtas vara en marknad bland andra, jag vet att vi i Sverige håller på med ett världsunikt, urspårat utbildningsexperiment.

Jag vet allt detta. Ändå vandrar klumpen i halsen ner mot magen nu när det är mina egna barn som ska börja skolan.

”Vad finns kvar?”

Jag brukar parafrasera Ellen Key för mina elever och berätta att bildning, det är det som finns kvar när vi glömt allt vi lärt oss. Men vad kan finnas kvar om vi inget lär oss?

Vad finns kvar om vi inte ger lärare den tid och de gruppstorlekar som krävs för att barnen ska få lära sig läsa, skriva, räkna?

Vad finns kvar om vi pressar ut det allra sista andetaget ur skolan och kallar det effektivisering?

Mitt egna fackförbund skrev i veckan under ett avtal om att inget göra för att minska storleken på barngrupper eller reglera lärares undervisningstid för sina 300 000 medlemmar.

Vi pressar ut det sista andetaget ur skolan och kallar det effektivisering

SKR verkar vara tillfreds med en växande lärarbrist och Riksrevisionens senaste besked om att 30 000 obehöriga undervisar i svenska skolor.

Regeringar turas om att ingenting göra. Och det är väl klart att jag egentligen vet - vi vet nog alla vad det här handlar om: Vi som samhälle känner priset på allt och ingentings värde. Men vad finns kvar om vi inget lär oss?

Jag tror att mina barn kommer få många nya kompisar - antalet klasskamrater talar för den saken. Jag vet nu att deras fröken är både snäll och erfaren. Men jag känner mig inte så säker på att de kommer lära sig lika mycket som Alfons Åberg i den skola vi tillsammans har skapat.

Markus Åkesson, pappa och gymnasielärare 

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN: 

Hårda kritiken mot lärarnas nya avtal – här är svaret

Sex av tio lärare: Vi har för hög arbetsbelastning

Ny rapport: Värsta nedskärningarna på 30 år