”Skolfrånvaro beror inte på att det saknas stressbollar”
Det är inte bristen på stressbollar som får barn att hamna i problematisk skolfrånvaro, skriver specialpedagogen Jessika Linde.
Replik
”Elever som hamnar i problematisk skolfrånvaro har inte hamnat där för att det saknas bildstöd eller en stressboll.
En elev i skolfrånvaro hamnar där som följd av långtgående otrygghet” skriver specialpedagogen Jessika Linde ii ett svar på Ulrica Björkblom Agahs text om att det är föräldrars ansvar att barnen går i skolan.
Som specialpedagog med mångårig erfarenhet av att arbeta med elever som befinner sig i problematisk skolfrånvaro känner jag mig nästan förpliktigad att ge en replik på den debattartikel av Ulrika Björkblom Agah som nyligen publicerades i Vi lärare.
Debattören raljerar kring hur man felaktigt kräver anpassningar av läraren. När hon senare radar upp anpassningarna en lärare kan tänkas genomföra förstår jag var det brustit.
När debattören nämner anpassningar som ”starthjälp” och ”bildstöd” missar hon målet totalt och således också vad problematisk skolfrånvaro handlar om.
Jessika Linde
”Många år av otrygghet”
De eleverna som hamnar i problematisk skolfrånvaro har inte hamnat där för att det saknas bildstöd eller en stressboll.
En elev i skolfrånaro hamnar där som följd av långtgående otrygghet. En elev som troligen levt i flight-mood och stressnivå nära bristningsgränsen i många år.
De behöver inga hörselkåpor. De behöver trygghet, förutsägbarhet och någon som bryr sig.
De elever som hamnar i den här situationen har kämpat hårdare än några andra elever i så lång tid att de är knäckta.
Skolfrånvaro är ett utanförskap: Ingen människa sätter sig frivilligt i ett utanförskap om man fortfarande har ett uns av förmåga att påverka utgången.
Föräldrar till elever i skolfrånvaro har mest sannolikt redan pressat alldeles för hårt.
Den bästa anpassningen är att vara en empatisk medmänniska
Det oroar mig att de enda anpassningarna den här debattören nämner i inlägget överhuvudtaget inte är kopplat till skolfrånvaro eller förebyggande att skolfrånvaro, eller ens främjande mot skolnärvaro.
”Anpassningen som gör skillnad”
Det spelar ingen roll hur många anpassningar man gör om det är fel anpassningar. Med rätta anpassningar kanske inte eleven hade hamnat i skolfrånvaro överhuvudtaget.
Den absolut enklaste, första och bästa anpassningen gällande skolfrånvaro är att vara en inkännande och empatisk medmänniska.
Någon som inte dömer, hånar eller raljerar kring sitiationen som eleven befinner sig i. Någon som är ett stöd till förtvivlade föräldrar i en förtvivlad sitiation.
Det är en anpassning som faktiskt kan göra genuin skillnad för utgången. Den anpassningen kräver varken tid eller pengar. Men den anpassningen lyser sannerligen med sin frånvaro här.
Jessika Linde Brundin, lärare och specialpedagog
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.
LÄS ÄVEN:
”Föräldrar förstör sina barns framtid – inte vi lärare”
Replik: ”Tvång är ingen bot mot skolångest”
