Selma Lagerlöf – från älskad lärare till älskad författare

Pojken rymde visserligen inte iväg på Mårbackas gäss, men var ändå en lymmel som krävde en stadig hand.

Den hade Selma Lagerlöf.

Som utbildad folkskollärare hade hon gjort succé bland eleverna på Elementarläroverket för flickor i Landskrona. Åren 1885-1895 satt hon i katedern och berättade mest historier. Ja, så mindes i alla fall de flesta hennes undervisning. Full av spännande äventyr och udda människoöden.

Bättre träning inför den kommande karriären gick knappast att få. Lärarens och författarens yrke äger som bekant ett icke oävet släktskap. Båda handlar om att fånga sin publik och ge dem nya kunskaper, och Selma Lagerlöf hade tränat ända sedan barndomens kvällsbrasor under långa vargavintrar. 

Farmor Elisabet och faster Nana var den tv hon aldrig hade. Från deras mun sög hon girigt i sig sagor, spökhistorier, legender, bibelberättelser och, inte minst, skvaller. 

En av karaktärerna var Södra Finnskogas avsatte präst, Emanuel Branzell. Efter att ha drabbats av en förbannelse hade han supit ner sig och irrat runt på vägarna. Omsider skulle han stöpas om till den fagre Gösta Berling och bli huvudpersonen i Selma Lagerlöfs genombrottsroman.

Att löjtnant Erik Gustaf Lagerlöfs ­dotter fötts med en lös höftkula, bidrog säkert också till yrkesvalet. Orörligheten gav henne ett utanförskap när de andra barnen snodde runt i bus och lekar. I gengäld började hon tidigt läsa och plöjde sju år gammal sin första roman, ”Osceola” av Thomas Mayne Reid.

”Då och där beslutade jag mig för att en dag själv bli författare”, berättade hon senare. 

Fast vägen fick gå via läraryrket. Det garanterade mat på bordet. 

Själv hade hon till en början undervisats i hemmet, som ofta var fallet med burgna barn. Först 23 år gammal var hon beredd att lämna sitt älskade Värmland för lärarinneseminariet i Stockholm och det skulle dröja tio år till innan ”Gösta Berlings saga” styrde om hennes karriär. Skriven på lediga stunder mellan lektionsförberedelser och provrättande. 

Men den blivande Nobelpristagaren skulle aldrig riktigt lämna lärarrollen. Strax efter sekelskiftet ombads hon skriva en lärobok i geografi som skulle ingå i serien Läseböcker för Sveriges barndomsskolor. 

Resultatet blev, som vi alla vet, en omåttlig succé. 

När franska tidningen Le Monde 1999 utsåg århundradets böcker, klämde sig ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” in på plats 68, före såväl Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” som Salingers ”Räddaren i nöden”. 

Med åren har världens populäraste lärobok översatts till över 60 språk och lästs av miljoner. Fast blott ett fåtal kan den märkliga epilogen, om vi får kallar den så.

När ”Nils Holgerssons underbara resa” utkom 1906 var det uppenbart för alla att det var en hittepå-berättelse. En skånepåg som förminskas av en elak tomte och flyger mellan Glimmingehus och Kebnekaise på en gåsrygg? Nej, det var förstås mest ett kul sätt att lära skolbarn geografi. 

Men året efter fick dikten plötsligt liv.

1907 mottog Selma Lagerlöf ett brev från en överstinna Schoug i Enköping. Där stod att ett fattigt torp i Sparrsätra utanför Enköping hyste en snart skolmyndig pojke som råkade heta just Nils Holgersson. 

Fadern var skräddare, suput och familjeplågare. Sexårige Nils var äldst av fyra barn och mest utsatt för pappans vrede. Kunde inte Selma försöka ordna ett fosterhem? Pojkens namn förpliktade ju en smula, om man säger så. 

Så den berömda författaren tog sig an den unge Nils, som dock visade sig vara lika svårtyglad som romanfiguren. 

På Mårbacka ryckte han fjädrarna av gårdens stolta påfåglar. I skolan kastade han suddgummin i huvudet på läraren och blev retad av de andra skolbarnen:

”Har du kommit hit på gåsarygg i dag?” 

Fostermammans planer på att fostra Nils till ett intellektuellt yrke kom snabbt på skam. Det värsta pojken visste var den högläsning vid brasan hon själv älskade. För att inte tala om läxorna. Dem hatade han.

Nej, helst föredrog han att gå med drängarna bakom plogen. Till slut gav Selma upp och lät honom utackorderas till olika bondgårdar i Sverige. Där trivdes han bättre och skrev illa stavade, men tacksamma brev hem till Mårbacka. Tiggde artigt pengar till kläder och en cykel.

130 brev finns i dag bevarade på Kungliga biblioteket. Selma Lagerlöfs svar såg dock ingen röken av. Tills 1995 när Vi-journalisten Lasse Westman och fotografen Bengt Wanselius for till USA för att leta svenskättlingar. I lilla byn Coal Valley, Illinois, fann de tre personer med namnet Nils Holgersson i telefonkatalogen. 

– Vi testade det första numret, minns Bengt Wanselius. Det blev fullträff direkt. ”Nils Holgersson från Mårbacka? Jo, det var min far. Alla vi pojkar i släkten har fått hans namn.”

När reportageduon kom fram till huset, vajade en svensk flagga på en stång. Trädgården vimlade av låtsasgäss i olika storlekar. På kyrkogården låg anfadern själv under en granitsten med en flygande gås.

Det var alltså här han slutligen hamnat, Selmas fosterson. 

1922 hade verklighetens Nils Holgersson följt med ett gäng värmlänningar till Chicago. Fick jobb i byggsvängen. Blev först ”baljrunkare”, det vill säga cementblandare. Därefter snickare hos den legendariske byggherren Ragnar Benson, bördig från Småland. Var med om att bygga världens första skyskrapor.

Men slutade aldrig skriva hem till Mårbacka. Breven inleddes alltid med ”Kära Fröken Lagerlöf” och Nils släkt hade bevarat Selmas svar.

– Sonen ägde en hel bunt brev, minns Bengt Wanselius. Vi bytte kopior, läste och grät. 

Under depressionsåren for Nils och hans småländska hustru tillfälligt tillbaka till Sverige. Selma Lagerlöf betalade båtbiljetten. I Urshult, nära svärföräldrarnas gård, slog familjen sig ner, och den forne problempojken avancerade snabbt till byggmästare med 25 anställda. 

I ett av de sista breven, innan Selma Lagerlöf dog 1940, skröt han glatt med att sonen Nils junior var bäst i klassen: 

”Och kan Fröken Lagerlöf tänka sig, han läser sina läxor!”  

LÄSTIPS: "Selma Lagerlöf gjorde den lilla människan stor"