Wiman: Skolan tycks vara en Twilight zone

O helga natt ja. Natten må vara helgad men det är sannerligen inte dagen, hinner jag tänka lite bittert mitt i högarna av bedömning inför betygssättning. Den där låten skrevs ju inte igår direkt och låtskrivaren kunde muntert fabulera om hoppets strålar och ljus som skimrar till höger och vänster. Själv kan jag inte skriva om något annat än corona. Herregud så orättvist.

Noterade någon överhuvudtaget att vi fick nya restriktioner förra veckan? Eller vi och vi förresten. Det är ju en definitionsfråga. Skolan är som vanligt behandlad som en Twilight zone, ett slags skuggområde mitt i ingenstans dit solens strålar inte når. Jag läser på Folkhälsomyndighetens hemsida att vi arma människor uppmanas jobba hemifrån igen, att vi ska undvika kollektivtrafik och stora folksamlingar. Med människor menar jag naturligtvis inte lärare, vi är ju superhjältar, aliens, féer, kreatur som framhärdar våra liv i en parallell dimension. För oss gäller samma gamla vanliga. Det står till och med uttryckligen på Folkhälsomyndighetens hemsida att skolor inte omfattas av de nya restriktionerna.

LÄSTIPS: Lärarnas pandemioro: Eleverna lär sig inte

Nu är vi ju härdade. Vi har ju levt i denna pandemi så länge nu att den blivit en lika vanlig del av vardagen som bråkande kopieringsmaskiner och kallnade kaffeslurkar. Dessutom är vi ju vaccinerade. Det är ju faktiskt inte längesedan vi gick till jobbet varje dag såsom Gud skapat oss med blottade strupar redo att överfallas av illvilliga virus. Nu har vi ju ändå en stabil rustning, som de ofrivilliga riddare vi är. Men ändå, låt mig sura lite trots allt.

Ett plus ett blir som vanligt tre i skolans bortglömda vrå.

Smittspridningen är stor i landets skolor och på många ställen tycks det vara i skolåldern som fallen ökar som mest. Som förälder får jag mail var och varannan dag om smittspridning på döttrarnas skola. Som lärare delar jag ut gurgeltester till mina elever som om jag inte bara vore lärare, socialarbetare, jourhavande mamma och kurator utan även utbildad sjuksköterska i stil med Florence Nightingale. Smittan är överallt, det är alldeles tydligt, ändå fortsätter skolan att behandlas som ett alternativt universum som upprätthålls genom att krossa naturlagarna och existera enligt parallella regler. Inget har vi lärt oss av forna tider, i samma hjulspår kör vi på.

Jag tror mest att jag får släng av posttraumatisk stress när jag återigen får dubbelmoralen skriven på näsan. Sara Byfors, enhetschef på Folkhälsomyndigheten, anser att (vaccinerade?!) lärare i ett lärarrum är att betrakta som allmän sammankomst medan lektionstid tillsammans med rosenkindade men ack så ovaccinerade barn är helt okej verksamhet. Det där går ju inte ihop någonstans. Ett plus ett blir som vanligt tre i skolans bortglömda vrå.

Egentligen är det nog mest lite gammal hederlig rakryggad ärlighet jag efterlyser. Det vore fint om en person som Sara Byfors tog bladet från munnen liksom. “Ni lärare är absolut oumbärliga”, skulle hon ha sagt. “Vi vet att ni inte kan hålla avstånd, vi vet att smittan finns på era arbetsplatser och att ni omöjligt kan värja er eller skydda era elever, vi ser och hör er, men ber er att vara starka ett tag till”. Det hade varit rart. Som det är nu känner man sig liksom i vanlig ordning lite allmänt överkörd och klappad på huvudet.

Nåväl, snart är det jullov igen. Och då ska jag se ljus som skimrar över land och hav. Då ska jag falla neder och hälsa glatt min frihet och allt det där. Jädrar i min lilla låda så helgad natten ska bli. Vi har en vecka kvar nu, kära kollegor. Visst orkar vi?

 

LÄS ÄVEN

FHM: Ja till klassrum, nej till fikarum

Lärare tvingas dokumentera dubbelt: "Vi måste protestera"

Fucking femåringar