Maria Wiman: Lärarna har aldrig varit viktigare

Ute snurrar världen snabbt. Notiserna i telefonen tycks aldrig ta slut. Nya besked avlöser varandra och på bussen på väg till jobbet dränks jag av aviseringar från Folkhälsomyndigheten, ”Nyhetsmorgon” och min oroliga mamma.

Men så kommer jag till skolan. Redan i korridoren möts jag av en elev som har tappat bort sina nycklar. Vi letar en stund. Jag möter en annan som har problem med sin iPad, en tredje som vill visa en bild på vad den busiga pudelvalpen gjorde i helgen och en fjärde som berättar om en snygg kille som skickat en snap.

Här är allt med andra ord som vanligt. I arbetsrummet kokar kaffet, vi snabbplanerar en lektion i farten, svär över att kopiatorn krånglar. Vi skrattar mycket, skojar om eländet så gott de går, fnissar åt toapappersbunkring och hur en nysning kan orsaka utrymning.

Lärarrollen testas ordentligt nu. När hela världen skakar ska vi stå stabilt. På något mirakulöst sätt ska vi ändå upprätthålla ordning. Vi ska stå stadigt på våra klassrumsgolv, låta verksamheten rulla på och erbjuda den vanliga gråa vardagen precis som den alltid har sett ut. Vi har aldrig varit viktigare.

Skolan blir ett andningshål, skyddad från illavarslande rubrikskrik och målande mardrömsscenarier. I vår lilla oas tragglar vi skala på matten, Första världskriget på historian och glosor på spanskan. Precis som det alltid har sett ut.

Vi bråkar om sena ankomster, tjatar om inlämningar och trugar på molokna elever att jobba ett varv till, ge inte upp. Vi lugnar bekymrade elever, tar hand om föräldrars frågor, täcker upp för sjuka kollegor, lystrar till ständigt nya riktlinjer och på något övernaturligt sätt sköter vi också den normala undervisningen parallellt.

Vi får tycka vad vi vill om rådande situation, om regeringens beslut och myndigheternas agerande. Men vi gillar läget och vi biter ihop. För många är skolan en trygg hand att hålla i när vinden blåser kallt. Vi lärare blir symbolen för denna värme. Det är i skolan vi måste skjuta bort våra egna farhågor, vår oro, vår rädsla och köra på som om allt var precis som det alltid har varit.

Jag vet ärligt inte riktigt själv hur det går till. Men vi har inget alternativ. Vi måste liksom plöja på, med envishet och järnvilja. Tid för eftertanke får vi ta sen. Vi har en verksamhet att sköta.

Vår yrkeskår prövas hårt nu. Och ibland känns situationen kanske övermäktig. Men vi har aldrig varit viktigare.