Wiman: ”Kriminella ungdomar är också dyrt”

När jag gick i skolan på 80-talet fick jag gå till tant Maj-Lis för att fröken Barbro ansåg att jag hade för veka fingrar. Bokstäverna blev visst lite svaga när jag skrev med blyertspenna. Hos Maj-Lis fick jag dra fingerkrok och knåda med lera. Jag gick ganska ofta till skolbibblan för att läsa KP eller snacka gojja med bibliotekarien Lotta. På rasterna var det ett gäng vuxna ute som lekte med oss. Jag vet inte riktigt vilken befattning de hade och det brydde jag heller inte mitt lilla barnhuvud om. Jag vet bara att de var ena jäklar på att hoppa hage och snurra hopprep. Såvitt jag förstod satt fröken Barbro under tiden i lärarrummet och åt mazariner.

 

Kanske idealiserar jag min rosenskimrande barndom men jag tror att vuxentätheten var en helt annan på den tiden. Faktum är nog att vuxentätheten var en helt annan bara för några år sedan. Jag har för inte jättelänge sedan jobbat på skolor med bemannade skolcaféterior där vuxna människor inte bara bredde mackor utan också lagade brustna hjärtan och förhörde glosor. Jag jobbade på en skola en gång som hade en ung man anställd enbart för att finnas till i korridorerna. Han tränade thaiboxning och var lika klok som mjuk. Han ställde inga andra krav på eleverna än att de skulle var schyssta mot varandra och goda förebilder. Jag minns att många unga grabbar tydde sig till honom. (Jag minns också när han fick sägas upp på grund av resursbrist men det är en annan historia).

 

Där jag jobbar, i Huddinge, hade polisen i veckan ett möte där de berättade om hur kriminella gäng försöker rekrytera barn direkt från skolgården.

Fatta om våra korridorer och skolgårdar kunde berikas med stabila vuxna som kunde finnas där för våra elever. Jag pratar om vuxna som inte ställer massa krav, som inte sätter betyg eller håller i utvecklingssamtal, sådana där pålitliga personer man kan hålla fast i när världen blåser kallt eller berätta något väldigt hemligt för utan att någon annan behöver veta.

 

Vi lärare försöker ju så gott det går. Rastvärd heter det på vårt språk. Vi kläms in på någon rast här och där, mittemellan två lektioner där vi förväntas hålla koll, socialisera och agera trygghetsbärare. Det är ofta stressigt och tankarna befinner sig halvt i lektionen som nyss var och halvt i lektionen som komma skall. Vi har alltför mycket att göra, är alltför splittrade och vi har v.e.r.k.l.i.g.e.n inte tid. 

 

Medan många av våra politiker spänner musklerna och pratar om mer kontroll, tidigare betyg, ökade befogenheter, hårdare straff och fler avstängningar tänker jag i mitt stilla sinne att mycket hade nog avhjälpts med fler varma famnar. Det är ingen universallösning på skolans alla problem men åtminstone något på spåren. Det kan låta flummigt men jag tror att det är precis tvärtom. Många vuxna förebilder, flera som kan fånga upp den som sakta glider, vuxna som kan se och höra skulle göra enorm skillnad. Och tänk vilken avlastning det skulle vara för oss lärare. Vi skulle kunna fokusera på det vi faktiskt är där för att göra. Ja ni vet, det där som kallas undervisning.

 

Det är ingen gratislösning. Men alternativet är ju inte så jäkla mycket bättre. Det är ganska dyrt med kriminella ungdomar, utbrända lärare och otrygga skolor också. Om man ska vara krass alltså.