Ett år med kriget: ”På lektionerna glömmer jag det hemska”

Den 24 februari 2022 sover sig Yuliia Povalchuk igenom den första, överraskande raketattacken mot Kiev och vaknar av att grannarna dunkar på hennes dörr och skriker att de måste fly från hyreshuset.

Yuliia och hennes familj lämnar kvar allt utom pengar, id-handlingar och lite vatten. När de sätter sig i den bil som ska ta dem till vad hon tror är en säkrare plats blir hon varse ljud hon aldrig hört förut. Mest påtagliga är flyglarmen som varnar för missiler under de 15 milen till regionen Zythomir, en resa som tar 17 timmar eftersom det är så många som försöker fly från huvudstaden samtidigt.

Håller lektioner i en trång hall

I Zythomir väntar det rum som hon ska dela med sina föräldrar och en handfull andra släktingar.

– Där och då får jag chansen att fortsätta hålla digitala lektioner i engelska med mina elever från skolan i Kiev. Det här blir mitt liv. Undervisningen är det som håller mig uppe, säger Yuliia.

Hon håller sina lektioner sittande i en minimal hall med ryggen mot ett otympligt element och via datorn kan hon följa barnens flykt när de kopplar upp sig från flyktingläger, från Polen, från Tjeckien, från Italien, från Sverige och från andra platser i Europa.

Men en elev, Sasha, lyckas inte ta sig ut ur Kiev. Yuliia har daglig kontakt med Sashas mamma för att förvissa sig om att han är i skydd i källaren under ett stort parkeringsgarage eller i någon av tunnelbanans 52 stationer.

– Vi får ett band som är så mycket starkare än det man ska ha med en elev och föräldrarna. Men jag vill bara att Sasha ska få leva och bli vuxen. Han är en så fin liten pojke och en otroligt begåvad tecknare, säger Yuliia.

Zythomir är heller ingen ofarlig plats; regionen är ett av Vladimir Putins strategiska mål och flera skolor bombas.

Glömmer ljuden när hon undervisar

Ibland landar missiler otäckt nära Yuliias hus.

– Men det spelar ingen roll vart vi flyr. Det är farligt överallt i Ukraina. I snitt springer vi till skyddsrummet tio gånger om dagen. Men jag har slutat bry mig om flyglarmen när vi har lektioner. Sirenerna finns liksom i bakgrunden. Det är som att jag glömmer ljuden när jag undervisar.

Annars noterar hon ljud, eller avsaknaden av ljud, hela tiden.

– Vi har glömt hur det är att drömma normalt när vi sover i skyddsrummet, säger hon.

70 procent av eleverna har flyttat utomlands så behovet av lärare är inte lika stort.

Det här är Yuliias vardag i sju månader. Men det blir aldrig hennes liv.

– Mitt liv finns i Kiev, säger hon.

Så i september sätter hon sig på ett tåg tillbaka mot huvudstaden.

Kvar i Zythomir blir mamma (Oksana, biologilärare) och pappa (Volodimir, kemilärare) som jobbar på en lokal skola.

Vikarierar för sjuka kollegor

– Jag har fortsatt undervisa digitalt i Kiev, men hoppar också in som vikarie ibland. 70 procent av eleverna har ju flyttat utomlands så behovet av lärare är inte lika stort på min gamla skola. Jag ersätter kollegor när de är sjuka, säger Yuliia.

En gång i veckan erbjuder Yuliia elever att komma till ett café och få individuell undervisning.

– Vi har så stora problem med elavbrott jämt och ständigt, så jag tar med mig en batteridriven lampa. Sedan dricker vi juice och studerar. Jag vill göra vad jag kan för att barnen ska få så bra utbildning som möjligt.

På nyårsafton får Vi Lärare inte tag i Yuliia.

Delar av en missil slår ner nära hennes hem och hon flyr ner i ett skyddsrum, där hon trängs med andra i en korridor. Ingen lyckönskar någon annan.

– Vi ber och gråter och ber igen. Allt jag ser är tårar, blod och människor som fått sina liv förstörda. Jag får reda på att mamman till ett av barnen dött i attacken i centrala Kiev. Flickan är fortfarande i chock och jag vill bara skrika till världen att göra något. Det känns så overkligt att andra firar ett gott nytt år och att vi sitter här.

”Jag hör flyglarmen varje dag”

Att börja undervisa igen efter lovet får Yuliia att tänka på annat.

– På lektionerna glömmer jag allt det hemska. Särskilt när jag undervisar Sasha. Vi har två timmar individuellt med digitala lektioner varje vecka. De mötena ger mig hopp.

Men ljuden finns där.

– Jag hör flyglarmen varje dag, jag hör dem varje natt. Jag kan inte minnas när jag sov gott senast.

Ändå är det avsaknaden av ljud som bryter av när hon är på väg till sjukhuset i Kiev.

– Jag har blivit sjuk och går ofta till läkaren. Det är bisarrt att se svårt cancersjuka patienter springa till skyddsrummen när det blir bomblarm. Men den här morgonen fungerar inte sirenerna och jag hör i stället fyra snabba explosioner inte så långt från mig på promenaden.

På sjukhuset försöker Yuliia få reda på mer om raketattacken.

– Det visar sig vara en robot avlossad från Belarus territorium, en sådan där som kan nå Kiev på två tre minuter. Sådant här händer hela tiden. Men nu kom det så nära.

Vill inte ge bilden av bara elände

Vi Lärare frågar hur det är att leva under sådana här förhållanden och samtidigt hantera en sjukdom.

Det blir tyst.

I några dagar.

Sedan hör Yuliia av sig igen.

– Det är ju faktiskt så att jag inte ens kan förutse vad som kan tänkas hända de närmaste tre sekunderna. Så jag vill inte ge er bilden av bara elände. Jag vill också visa hur starka människor är här, hur stolta vi är över vår kamp för ett vanligt liv där barnens skolgång är en viktig självklarhet. Min vardag är fylld med så fina ögonblick som jag sätter värde på.

Vi ber Yuliia ta några sådana ögonblicksbilder.

– Det blir visst ett bomblarm i alla fall. Vi hinner ta skydd i badrummet och jag ska precis ta en bild när min väns katt Businka tittar fram ur handfatet. Det är så komiskt att vi bara skrattar. Hon bjuder på så mycket glädje och värme, säger Yuliia.

En dräktig katt räddades av ukrainska soldater under slaget i Irpin i mars förra året. En av ungarna som föddes var just Businka.

Skillnad mot skyddsrummen

– Jag slås också ofta av hur vackert det är i Kiev. När ljuset är extra magiskt över husen i skymningen är ett ögonblick som jag tar till mitt hjärta. Och elavbrotten gör mig ingenting när jag känner doften från en gryta på gasspisen. Jag har dessutom den vackraste kollektion av stearinljus som man bara kan tänka sig, säger Yuliia.

Sedan plingar det till i mejlen.

– Titta! Min elev Sasha har blivit mästare i kickboxning. Han älskar att röra på sig. Det här är en sådan skillnad mot att vara i skyddsrummen. Det är fantastiskt. Vem kunde tro det här när kriget började och han var så rädd?

Yuliia samlar på ögonblick. Tills det är dags för nästa ljud som vänder upp och ner på tillvaron.

Hon är på väg till skolan när barnen får syn på henne, blir överlyckliga och rusar mot henne för att kramas.

Då övergår bilden i ren panik.

– Barnen flyr för sina liv. De tror att det är ett flyganfall och att det ska falla bomber.

”Ljuden gör tillvaron skör”

Det visar sig att någon vält en kruka på skolgården – och allt blir som vanligt igen. Men ändå inte.

– Ljuden gör ju att tillvaron blir så skör.

Det är som eleven Sasha säger på deras sista lektion innan Yuliia ska sjukskrivas och de hör sirenerna från bomblarmen:

”Jag måste ta mig till skyddsrummet snabbt. Jag är för ung för att dö.”

Håll gärna tummarna för mig och glöm inte folket i Ukraina.

Sedan blir det tyst från Yuliia igen. Men sent en kväll skickar hon ett mejl:

”Jag vill att du ska veta att jag älskar livet här i Kiev och att jag jobbar för att det är meningsfullt och för att kunna donera lite pengar till dem som har det värre än jag. Jag skulle inte vilja shoppa eller resa härifrån. Människor hjälper varandra och vi klarar elavbrott och vattenbrist tillsammans.

Nu ska jag snart opereras, så du kommer inte höra av mig på ett tag. Men håll gärna tummarna för mig och glöm inte folket i Ukraina – för just nu känns det som om det här kriget aldrig kommer ta slut.”

LÄS ÄVEN:

Fångade i kriget: Lärarnas vädjan inifrån Ukraina

Ukrainska lärare på flykt: ”Vill bara få undervisa”

Vi Lärares reporter vid ukrainska gränsen: ”De har lämnat allt”