Utredningen gör deras undervisning svårare

Det är förvånansvärt tyst i den långa korridoren som löper genom kulturskolans byggnad i Södertälje, givet all den ljudaktivitet som pågår bakom de stängda dörrarna. Längst ner, vid korridorens slut, håller Eva Dekany-Ström i en av kvällens danslektioner. ”Ett, två, tre, fyra”, räknar hon högt, medan hästsvansar och ben far genom luften.

– Hit kommer alla, det är det som är så härligt med att undervisa på kulturskolan, förklarar hon lite senare. Är det någonstans vi träffar barn från hela kommunen så är det här. Alla får plats. Och det fungerar även om du inte är bra på språket, våra ämnen kan man ha ändå.

För ganska precis ett år sedan överlämnades kulturskoleutredningen ”En inkluderande kulturskola på egen grund” till regeringen. Den ställer upp ett antal nationella mål för kulturskolan, bland annat att den aktivt ska verka för att kommunens barn och unga ges likvärdig möjlighet att delta i verksamheten.

För Eva Dekany-Ström, kommunombud för Lärarnas Riksförbund i Södertälje, är frågan om likvärdighet viktig. Kulturskolans verksamhet är frivillig för kommunerna och sju av landets kommuner har ingen verksamhet alls. Även kostnaderna varierar mycket.

– Alla kommuner borde vara skyldiga att ha kulturskola. Det är en fantastisk bra start för många barn. Det är också viktigt att det inte kostar för mycket, det får inte bli en elitskola, säger hon.

Men kulturskoleutredningen har också rört upp känslor. Framförallt målet om att undervisningen ska ske först och främst i grupp. Operasångerskan Malena Ernman har riktat kritik mot gruppnormen och även Lärarnas Riksförbund är kritiskt, men då utifrån perspektivet att det är huvudmannen som ska avgöra formen för undervisning.

Man lyssnade inte på lärarna, eleverna eller föräldrarna.

För kulturskolelärarna i Södertälje är gruppnormen redan verklighet.

– Det var vår förre chef som ville sätta sitt namn på kartan och hittade på detta. Det blev en enorm förändring för många som hux flux skulle undervisa utifrån helt andra förutsättningar än tidigare. Man lyssnade inte på lärarna, inte på eleverna eller på de föräldrar som reagerade.

Inom flera av kulturskolans områden, som exempelvis dans, har gruppundervisning alltid varit en självklarhet. Men inom musik, som är det i särklass vanligaste ämnet inom kulturskolan, med nästan 75 procent av alla elevplatser, är den rådande normen enskild undervisning.

| Foto: Magnus Glans

Eva Dekany-Ströms kollega Niclas Steeve är sångpedagog och en av dem som helt fått sluta med enskild undervisning.

– Jag föredrar enskild undervisning, absolut. Eleven kommer i centrum och det är mycket enklare för mig att se vad eleven behöver och eleven kan utvecklas mycket mer. Ett problem med grupper är att vi kan ha en sextonårig tjej och en kille på tolv år i samma grupp och det blir väldiga kontraster. Eller så kommer någon in i målbrottet, det blir inte bra, säger han.

Niclas Steeve är samtidigt noga med att framhålla att flera delar av gruppundervisningen är bra. Eleverna kan känna sig tryggare, och vågar sjunga ut mer, om de sjunger med en kompis.

– Den möjligheten fanns även tidigare, då vi som lärare kunde skräddarsy undervisningen utifrån elevernas behov och efter vilken nivå de befann sig.

Och ensemble och körer har de alltid haft.

– Men det är något annat. I instrument och sång är det en stor fördel att vara ensam. Det blev en jättestor omställning för eleverna och jag tappade många som inte riktigt förstod varför de skulle sjunga tillsammans. Eleverna ville ha tid med sin sånglärare, inte sjunga med åtta till, vill man det går man med i en kör.

Det är spjutspetseleverna som lämnar oss.

– Jag tycker att nivån har sänkts inom vissa områden eftersom förutsättningarna har förändrats. Att enbart möta eleverna i grupp, tillsammans med en kollega, gör att jag som lärare inte har lika lätt att se eleven och individens behov och utvecklingsmöjligheter. Jag tror att det är det som gör att det inte är riktigt samma sak att undervisa på kulturskolan i dag jämfört med tidigare.

Eva Dekany-Ström lyfter också ett annat perspektiv.

– I den obligatoriska skolan är grupperna ofta stora och det finns många skötsamma elever som aldrig syns eller hörs. I kulturskolan fick de synas, men nu måste de tampas med stora grupper här också.

Både Niclas Steeve och Eva Dekany- Ström framhåller att i vissa ämnen har förändringen fungerat okej och en del lärare tycker att det varit spännande att prova gruppundervisning.

Andra har protesterat högljutt.

– Tänk dig att undervisa tolv sexåringar om hur man hanterar en stråke, det går inte. Det var ganska många som var tydliga med att de inte kan jobba så här. Vår nya chef är mer lyhörd så de har hittat lösningar. Då har man argumenterat utifrån att man har många elever på avancerad nivå, säger Eva Dekany-Ström.

– Det är spjutspetseleverna som lämnar oss, för varför ska de betala för att gå med Stina och Kalle som aldrig tränar. Det har de ingen lust med.

Ett argument för gruppundervisning som lyfts fram i utredningen är att det kan skapa möjlighet att erbjuda längre och fler lektioner per vecka.

Kan inte detta vara sätt att kunna ta emot fler barn i verksamheten?

– Jo, men det har inte blivit så. Jag har betydligt färre elever i dag, för eleverna vill inte ha det så här. Jag tycker att man ska kunna erbjuda både och. De som vill satsa och ha enskild undervisning ska kunna få det, och de som vill ha grupp kan få det, säger Niclas Steeve.

Frivilligheten gör det svårt att ställa krav.

Att eleverna går dit av fri vilja påverkar också grupperna, säger han.

– Frivilligheten gör det svårt att ställa krav. Jag kan inte säga att du ska öva på detta och detta och det gör att en del elever kan stå på ett ställe och stampa. Och är det då någon i gruppen som övat så blir det frustration.

Eva Dekany-Ström instämmer:

– De får ju gå här även fast de inte övar. Även om de aldrig tar upp sin fiol under tio år, så kickar vi aldrig ut någon. Samtidigt är det förstås fantastiskt att de söker sig hit själva. Att de vill dansa, vill utvecklas. Jag har elever som är vuxna i dag som gått här och dansat för mig,sedan de var i 4–5-årsåldern. Det är jättejätteroligt!

– Vi har en fantastisk musikskola i Sverige där vi utbildat framgångsrika musiker som säger att tack vare kommunala musikskolan står jag där jag står i dag. Det vore fantastiskt om vi fick fortsätta ha det så, avslutar Niclas Steeve.