Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se

"Jag hade naivt hoppats på stora ambitioner, en regering som har vett att förstå att det är i skolan vi bygger framtiden och att om man snålar på vår verksamhet kommer saker och ting att gå käpprätt åt fanders", skriver Maria Wiman efter att ha läst regeringens budget för skolan.

LÄS ÄVEN: Klart: Regeringens budget för skolan

LÄS ÄVEN: Oron för nya budgeten: "Lärarna får ta smällen"

“Om man går fort och ler mycket, så är det ingen som ser att man är ful.” Ja, så ska tydligen Lasse Åberg ha sagt i ett ljust ögonblick. Jag tänker att denna stora visdom går att applicera lite varstans. På regeringens budgetproposition till exempel. Om man ler stort, läser snabbt, kisar med ögonen och tänker på något annat så är det ingen som noterar hur illa det är.

Det står ju faktiskt i budgeten att man ska satsa fem miljarder på skolan de närmaste tre åren. 5 000 000 000 kronor. Sjuk summa om man tänker fort, dansar tango och repeterar oregelbundna verb samtidigt. Men om man ska vara novembergrå, vardagskrass och snustorr så blir man inte det minsta imponerad.

Lärarförbundet har ju räknat ut att det behövs 25 miljarder för att täcka upp för kostnader och löner nästa år. Med detta i åtanke är ju fem miljarder ingenting, en fis i rymden, en liten liten droppe i ett stort oändligt hav.

LÄS ÄVEN: Lärarfacken: Så många miljarder krävs för att rädda skolan

Rätt ska vara rätt och nog finns det något hedervärt i en regering som vill satsa på läromedel och fler speciallärare.

Maria Wiman

Och visst är det väl anmärkningsvärt hur långt man kan komma med lite skygglappar och en skopa tunnelseende? Ta det här med läsning till exempel. Senaste månaden har vi kollektivt förfasats över rapporter om hur lite våra elever läser. Systertidningen Ämnesläraren rapporterar om att 50 procent av våra nior inte ens läser en enda sida på en vanlig skoldag. Katastrof javisst. Så hur löser man då denna ödesdigra domedagssituation? Enligt Tidöavtalet ska vi införa en litteraturkanon. Om dagens telningar bara kunde förkovra sig mer i Strindbergs omtvistade misogyni och Lagerlöfs värmländska urskogar så är saken biff. Då kan man som genom ett trollslag lösa biffen. Att man i nästa andetag tar bort det statliga bidraget till skolbibliotek kan vi ju tala tyst om. Om man bara går fort och ler mycket, så är det ingen som ser att man är ful. Tänka sig så rätt allas vår Stig-Helmer kunde ha.

Rätt ska vara rätt och nog finns det något hedervärt i en regering som vill satsa på läromedel och fler speciallärare. Gudarna ska veta att det är välkommet. Men man väljer också att halvera bidraget till kulturskolan, denna underbara lilla institution som gett så många barn en värdefull fritid, ett utlopp för kreativitet och ibland en tillflykt från en tuff vardag. Vi ska alltså ha litteraturkanon utan skolbibliotek och kultur är fantastiskt viktig så länge den inte kostar pengar. Och så var det med den saken. Nu vänder vi blad.

Vad är det egentligen man signalerar med detta budgetförslag?

Maria Wiman

Fem miljarder är mer än noll miljarder men för en skola som befinner sig på svältgränsen är några skorpsmulor inte speciellt mättande. Jag hade naivt hoppats på stora ambitioner, en regering som har vett att förstå att det är i skolan vi bygger framtiden och att om man snålar på vår verksamhet kommer saker och ting att gå käpprätt åt fanders. Faktum är att jag är ganska less på att pinna på i full galopp och le som en galning bara för att slippa fundera på hur verkligheten egentligen är beskaffad. Tvärtom vill jag slå ett slag för att dra ner på takten, artikulera orden och ta tid att beskåda verkligheten. Vad är det egentligen man signalerar med detta budgetförslag? Låt oss tala klarspråk om det.

LÄS ÄVEN:

Wiman: ”Tidöavtalet är så busenkelt och så väldigt gratis”

Wiman: ”Hårdhandskar är inte lösningen på allt”

Wiman: ”Välkommen till skolan, Lotta”

Wiman: "Jag tänker inte ange papperslösa elever"