Lindgren: Hinderbanans tre viktiga beståndsdelar förbereder eleverna för livet

Varför är hinderbanor på idrotten viktiga tänker du? Varför skulle en hinderbana göra någon skillnad som vuxen? Där många ser plintar, ringar, madrasser och bänkar ser jag livet. Ett liv som inte bara skulle vara så fatalt mycket fattigare utan hinderbanor, utan också oerhört begränsande.

Rulltrappor, hissar, elsparkcyklar, snabbmat och snabbtåg. Numera finns det anpassningar för i princip alla situationer tänkta att underlätta, minska ansträngning eller förkorta tid. Samtidigt ser vi en ungdom som formas med dessa hjälpmedel som bas – som standard. Det gör mitt jobb som idrottslärare än viktigare. Jag vill inte att mina elever enbart ska ta det enkla alternativet, utan det rätta!

Så när jag står där redo att ta emot eleven som kastar sig ut står jag där, inte bara som idrottslärare utan som en soldat i frontlinjen, redo att ge mitt allt för att forma och inspirera våra unga genom varje hopp, varje balansakt och varje utmaning. Jag står där med deras framtid som mitt ansvar. Men jag ser mer än kunskapsmål, centralt innehåll och en lek på gymnastiksalens golv. Jag ser en förberedelse för den komplexa hinderbana som vi alla ställs inför när vi navigerar genom livet. 

Tre viktiga beståndsdelar

Hinderbanan blir helt enkelt en metafor för livets gång. Den representerar inte bara en serie fysiska utmaningar utan är också en spegling av vår inre kamp mellan våra rädslor och vår styrka att övervinna dem. Från att balansera på bommen till att våga svinga sig över till andra sidan med ringarna i ett fast grepp. Vi behöver lära oss att anpassa farten, att se var vi kliver och att våga ta hjälp. För varje misslyckande, varje fall, lär vi oss att reflektera, anpassa, resa oss igen och fortsätta framåt. En hinderbana kräver dock inte bara reflektion utan även de tre viktiga beståndsdelarna mod, skicklighet och envishet – vars vinster sträcker sig långt utanför idrottshallens väggar.

Modet associeras ofta med äventyr och heroiska gärningar, men i vardagen är modet att stå inför det okända, att ta det första steget och att våga misslyckas. På hinderbanan är modet vår bästa vän, det som driver oss att klättra högre och våga ta oss an de svåraste hindren. Som idrottslärare är det mitt uppdrag att odla det modet hos mina elever som en engagerad trädgårdsmästare, att visa dem att det är okej att vara rädd men ändå gå vidare, att framgång inte handlar om att aldrig falla utan om att alltid resa sig, försöka igen och växa!

Att navigera genom livet kräver dock inte bara mod utan också skicklighet – förmågan att nyttja och utveckla sina färdigheter, att hitta balansen mellan att pressa sig själv och att lyssna på kroppens signaler, att veta när man ska gå framåt och när man ska backa. På hinderbanan är skickligheten vår vän. Jag finns där för att hjälpa mina elever utveckla den skicklighet som krävs för att bemästra både hinderbanan och livet.

Men. Livet är fullt av motgångar och utmaningar, och där kommer envisheten in. På hinderbanan är envisheten vår styrka! Det är den som gör att vi kan fortsätta kämpa även när saker går oss emot. Genom att dela med mig av mina erfarenheter har jag här möjligheten att inspirera mina elever att aldrig ge upp, att visa dem att varje motgång är en möjlighet att växa sig starkare. Vi är inte där. Än. Men det kommer!

Krävs träning för att delta på riktigt

Vad händer när hindren inte bara är fysiska? För de som kämpar med NPF är varje hinder, varje krök i banan, en extra utmaning att övervinna. Som idrottslärare står jag där som deras guide genom den svårare terrängen. Tillsammans letar vi efter strategier, modifierar hinder och kämpar vidare, för att visa att även med extra utmaningar är livets hinderbana inte oöverkomlig. Med förståelse, anpassningar, tydlighet, bildstöd, pilar och vägbeskrivningar (precis som vägskyltar) så kan ett lugn framträda ur kaos. Jag får helt enkelt vara deras GPS, då vissa bara behöver lite mer hjälp på vägen. 

För oss alla, ung som gammal, är sanningen densamma: ensam kan vara stark, men tillsammans är vi starkare. Därför skapar jag nästan alltid hinderbanor där man jobbar i par och som är så svåra att de kräver samarbete för att klaras av. 

För livet är inte bara en individuell resa, det är också en kollektiv ansträngning där vi alla är beroende av varandra för att klara oss framåt. På hinderbanan lär vi oss att samarbeta, att lita på varandra, att dela bördan och glädjen med våra medmänniskor, vilket i förlängningen skapar resultat som ingen av oss skulle kunna uppnå på egen hand.

Som idrottslärare har du makten att inte bara forma kroppar utan också själar – att visa dina elever att de har styrkan inom sig att ta sig över vilka hinder som än dyker upp på deras väg. Så låt oss fortsätta springa, klättra och balansera genom livet med modet att möta våra rädslor, skickligheten att navigera genom dess utmaningar och envisheten att aldrig ge upp. För oavsett vad som väntar runt nästa hörn är en sak säker: Hela livet är en hinderbana, och det är upp till oss att välja det enkla alternativet eller träna för att delta på riktigt.

Johnnie Lindgren är idrottslärare på Dallidenskolan i Kils kommun och driver Instagramkontot Vinnovationscoachen.

LÄS ÄVEN

Lindgren: Så fick jag ut eleven som vägrar att åka skridskor på isen

Lindgren: Bollspel behöver inte innebära konkurrens och konflikter

Lindgren: Länge leve barnsligheten!

Lärarens sommarhälsning till alla elever: ”Du är inte ditt betyg!”

Bollsporten som får alla att vilja delta