Lindgren: Så fick jag ut eleven som vägrar att åka skridskor på isen
Krönika Mitt jobb just här för idag är klart. Jag har öppnat båsdörren med alla hjälpmedel jag har, men den som tar skären ut på isen är eleven och hens kompis, skriver idrottsläraren Johnnie Lindgren.
Motvilligt följer hen med. Förra gången det bar av till ishallen var det tvärstopp.
”Jag åker INTE skridskor. ALDRIG!”
Men idag pulsade hen tillsammans med sina klasskamrater fram genom det nyfallna snötäcket som kantade vägen fram till hallen. Jag hade nämligen lovat att det väntade ett par skridskor på hen där. Nyslipade!
”Då måste man ju pröva, eller hur?”
Hen nickade dagen innan av godkännande när jag tog kontakt. Det där med att inte göra för att man inte vill brukar oftast grunda sig i en osäkerhet av något slag. Kanske har man aldrig åkt förut? Kanske har man åkt och ramlat? Kanske har någon skrattat? Eller så finns det massa konståkare och hockeyspelare i klassen och man känner sig dålig. Orsakerna kan vara oändliga, men lösningen är bara en. Det gäller att få personen att våga. Våga misslyckas. Våga ramla. Våga utvecklas. Utan att träna blir man inte bättre.
Men åter till ishallen. Första hindret avklarat. Skridskorna får ett godkännande. Snygga också tydligen. Och slipningen? Supervassa! Helt klart godkänt. Skridskorna knyts (säkerligen det trehundrade paret dessa skridskoveckor) och isen närmar sig.
Nästa bomb: Hjälmen!
Då brister nästa bomb ut. Hjälmen. Hen har glömt sin hjälm. Lånehjälm finns, men det är fel hjälm. Inte alls en sån hen ville ha. Det tidigare så säkra barnet med de sylvassa skridskorna som skulle ut på isen och trotsa sina demoner är nu åter den som inte alls ser så säker ut. Tvärtom. Några besvikna och rangliga steg senare sitter hen längst ut på bänken. Huvudet ner. Blicken tom. En kollega försöker peppa med en annan hjälm utan resultat. Nu försöker hen lossa mina erfarna dubbelknutar. Jag griper efter det sista halmstrået. Idag ska vi inte förlora kampen!
”Du kan få ha min hjälm?”
”Vadå för hjälm?” muttras det tillbaka.
”Ah, du får vara försiktig med den, den är ganska speciell!”
”Va? Varför då?” muttras det tillbaka. Kroken är ute.
”Ja detta är en ÄKTA Färjestadshjälm! Numret är borta men det är en riktig hjälm som en spelare har haft!”
Ett par numera ”tända” ögon tittar upp.
”Per Åslund?”
”Ja det kan faktiskt vara hans, har för mig att det stod 22 på hjälmen förut. Ska vi pröva att ställa om den? Den har speciella spännen så det går superenkelt, det är ju en proffshjälm!”
”Mmm, pröva!” får jag tillbaka.
”Måste vi kliva av nu”
Hjälmen ställs in och hakremmen kortas lite samtidigt som jag med inlevelse intar storytelling-mode och beskriver historier från när jag själv spelade ishockey tillsammans med just Åslund. Hjälmen åker tillslut på och rättas till.
”Coolt! Äkta FBK-hjälm! Grymt! Ska vi köra banan tillsammans?”
Det tidigare så nedslagna barnet har nu ny aura och tar bestämda kliv ut genom båsdörren. Ett skär ut, ett till.
”Titta på mig!” ropar hen till en kompis.
”En riktig Färjestadhjälm har jag! Coolt va!”
Kompisen är mäkta imponerad och medan de skrinnar iväg tillsammans pratandes om vem i Färjestad de tycker är bäst försvinner jag i bakgrunden och observerar. Mitt jobb just här för idag är klart. Jag har öppnat båsdörren med alla hjälpmedel jag har, men den som tar skären ut på isen är eleven och hens kompis.
Lektionstiden hinner rinna ut och ”eleven med FBK-hjälmen” har inte varit av isen en sekund.
”Måste vi kliva av nu? Kan vi inte åka mer?”
”Jo vi har is nästa vecka också!”
”Yes! Får jag låna hjälmen då också?”
”Det fixar vi!” svarar jag och får ett leende och en highfive tillbaka.
Vi vinner kunskapen tillsammans
Efter att ha plockat bort för dagen och tagit mig ut ur hallen sätter jag mig en stund utanför i snön och funderar över den där hjälmen. Hjältehjälmen. Hur viktigt det är att våra unga har förebilder att se upp till. Som skapar intresse, mod och vilja.
Idag var det Färjestads Per Åslund. När jag växte upp i Norrland var det Modos Peter ”Foppa” Forsberg. Hjälmen i sig är bara en symbol för själva kraften inom idrotten och hur den kan förvandla inställning, mående och känslor. Att få vara en del av något. Att vinna och förlora tillsammans. Att träna för att bli bättre. Att spela för att ha roligt. Att våga.
Idag hjälpte hjälmen ett barn att tro på sig själv. Idrotten är en fantastisk plats för inspiration till våra unga, och med rätt ledarskap och värdegrund inte bara engagerar den utan den formar, fostrar och inkluderar.
Om det är något alla mina år inom lagidrotten lärt mig som ledare och lärare så är det att vi vinner kunskapen tillsammans!
Och att ibland behöver man lite extra hjälp i form av en hjältehjälm!
Johnnie Lindgren är idrottslärare på Dallidenskolan i Kils kommun och driver Instagramkontot Vinnovationscoachen där den här texten ursprungligen publicerades.
LÄS ÄVEN
Bollsporten som får alla att vilja delta
Lindgren: Bollspel behöver inte innebära konkurrens och konflikter
Lindgren: Länge leve barnsligheten!
Lindgren: Så fick jag eleven att övervinna alla hinder
