Söderberg: Många barn har låg tillgång till slöjd utanför skolan
Krönika Vad händer med elever som vill sy sina egna kläder men inte vet var de ska börja? Som vill sticka men inte har råd? Som inte ens tänker tanken att de kan skapa själva, eftersom de aldrig sett någon göra det, undrar slöjdläraren Eva Söderberg.
Det är lätt att förtvivla över bristen på hantverkskunskaper hos dagens högstadieelever. Jag har slitit mitt hår mer än en gång när jag för miljonte gången förklarat vad som är tygets rätsida och vad som är dess avigsida. Ännu fler gånger har jag suckat inombords när en elev med symaskinen framför sig utbrister: ”Det gåååår inte att trä nålen!!!”
Och så kommer en dag som idag – när allt plötsligt vänds upp och ner och jag känner mig som om jag hamnat i en parallell värld.
Egentligen började det igår eftermiddag när två killar i nian dök upp i dörren, den ena med ett byxmönster ritat på en stor uppfläkt kartong i famnen. “Kan du kolla på det här? Det är nåt som är fel.” Han hade ritat av sina byxor hemma, klippt till och sytt ihop ett par, men det var något som inte stämde. Jag såg direkt att innerbensömmen bak var mycket kortare än den på frambenet och att grensömmen hamnat fel så jag hjälpte honom att rita om mönstret. Innan han gick skickade jag med några meter tyg – i varje slöjdsal finns det ju alltid rullar som aldrig blir valda, och vinsten i att fånga upp en elev som den här är ovärderlig.
”Jag rafsade fram ett nystan”
I dag hade han slöjd på schemat och kom tillbaka, stolt men med ett rejält bandage på pekfingret. ”Sydde sista sömmen och nålen gick rakt genom fingret.” Han grimaserade lite, men höll samtidigt upp den skadade symaskinsnålen som bevis. Den var böjd i 90 grader. ”Vet du var man köper nya?” Såklart skickade jag med några hem.
Byxorna han sytt behövde justeras – de var lite för smala. Men en mindre klasskompis provade dem och gick glatt hem i ett par sprillans nya, handsydda byxor.
Efter samma lektion stannade två tjejer kvar. Den ena som syr en kjol i slöjden undrade hur hon skulle kunna sy sina egna kläder hemma. ”Var hittar man enkla mönster att börja med?” Den andra sa att hon länge velat börja sticka igen, för hon kom ihåg att det hjälpte henne att hantera oro och stress när vi stickade i åttan. ”Men jag har inte råd med garn och stickor… var kan jag hitta billigt material?”
Jag rafsade fram ett nystan och ett par stickor ur skåpet. ”Här, ta det här så länge.”
”Hur kan vi sänka trösklarna”
Den här dagen fick mig att tänka på hur hög tröskeln är för många elever. För oss slöjdlärare är skapandet som luften vi andas – det finns alltid något material inom räckhåll. Vi har symaskiner, stickor, trä, verktyg och kunskap precis intill oss varje dag. Men vad händer efter lektionen, när skoldörrarna stängs?
Vad händer med elever som vill sy sina egna kläder men inte vet var de ska börja? Som vill sticka men inte har råd? Som inte ens tänker tanken att de kan skapa själva, eftersom de aldrig sett någon göra det?
Hur kan vi hjälpas åt att sänka trösklarna? Hur kan vi se till att fler får möjlighet att skapa, även utanför slöjdsalen? Det räcker inte att vi gör vad vi kan i skolan – vi måste också se till att möjligheten att själv skapa och prova hantverk inte tar slut när lektionen är över. När jag växte upp fanns bygglekplatser och fritidsgårdar med breda möjligheter. Idag är det självklart att kunna välja ett instrument att spela eller en idrott att utöva, varför är inte möjligheten till slöjd lika självklar?
Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg.
LÄS ÄVEN
Söderberg: Sorgligt när även nybyggda slöjdsalar är undermåliga
Söderberg: Därför måste vi prioritera repetition och automatisering
