Ett halvår efter dådet – lärarna tillbaka i skräckens korridorer

Petter Kraftling, kemi­lärare på Campus Risbergska och ordförande för Sveriges Lärare Örebro, råkade ha med sig familjens båda bilnycklar när han kom till jobbet den fjärde februari 2025.

De låg i jackan som han hängde i sitt arbetsrum – och det skulle dröja en månad innan han fick lov att hämta dem.

Ingen utom polisen hade tillgång till den 17 500 kvadratmeter stora brottsplatsen.

Under tiden stod hans bil parkerad utanför skolan. Nummerplåten hade polisen täckt över.

Den som stannade till utanför avspärrningarna skulle inte kunna kontrollera vem som inte hämtat sin bil. Inte veta vilka bilar som inte längre hade ägare.

Gärningsmannen Rickard Andersson dödade tio personer den dagen.

Dessutom skadade han sex personer med sina skott.

”Skotten lät inte som man tänkt sig”

På en skoltoalett hade han lämnat förpackningar med rester av amfetamin och koffein, och en mattebok.

Lärarna kallar hans attack för ”händelsen”.

– Den första smällen fattade jag inte, det var ett tungt metalliskt ljud. Och jag tänkte ”hoppas att vaktis inte tappade det där på foten”. Sedan kom det flera smällar, och jag hörde att folk började springa i korridorerna och de skrek. Och då förstod jag att det var skott. Men det lät inte som man tänkt sig, säger Petter Kraftling.

Nödsamtalet han ringde till 112 var ett av de första som kom, av totalt ett hundratal.

Kanske var det en gängupp­görelse? Men skotten fortsatte. Och sedan startade brandlarmet.

Petter Kraftling tog sig längre in i det fönsterlösa, brandsäkra rum där han förvarar glasburkarna med kemikalier, märkta och uppradade bakom skåpdörrar av glas.

Han drog fram ett bord från hörnet och ställde det under dörrhandtaget. Först då släppte dödsångesten. Tankarna vandrade till kollegorna som inte svarade i säkerhetsappen.

Brandlarmet fortsatte att tjuta.

– Det tog en kvart innan jag insåg att det fanns hushållspapper som jag kunde bygga bomullstussar av till öronen. Men det ringer fortfarande lite i öronen, det gör det, säger han.

Hennes egna barn var inrymda

Anna Nilsson, lärare på Vintrosa­skolan och även hon ordförande för Sveriges Lärare Örebro, satte sig i bilen när hon hörde nyheterna.

Hennes barn går på en skola som ligger ett par hundra meter från Risbergska.

Hon körde de en och en halv milen, men visste inte vad hon skulle göra. Var hon borde vara.

Till slut parkerade hon vid Haga centrum, på gångavstånd från skolan där den misstänkte gärningsmannen sköt sig själv, och därmed blev det elfte dödsfallet den dagen.

– Det stod poliser där. Det var drönare, man hörde ljud, det var helikoptrar. Men jag ville kunna gå till mina barns skola när jag fick hämta dem. Jag stod där i två timmar. Sedan, på kvällen när man började förstå omfattningen, hur många som var drabbade … Det förstår man fortfarande inte helt, säger Anna Nilsson.

Hennes barn var inrymda.

De har fortfarande svårt att sova.

– Det här har påverkat oss som familj jättemycket, säger Anna Nilsson.

Golven som blev skadade är utbytta helt och hållet. Inga lagningar ska kunna visa var människor låg på golvet, skjutna, skadade, döda.

200 dörrar är utbytta efter polisens sökinsats, då de bröts upp.

De nya dörrarna är försedda med titthål, och de cirkelformade fönstren i klassrumsdörrarna har fått rullgardiner som lärarna kan dra för.

Korridoren där gärningsmannen sköt mot polisen, där skotten gick igenom tre branddörrar för att stanna i den fjärde, ligger nu soldränkt och evighetslång som ett sommarlov.

Samtliga väggar är ommålade. Skolan är låst numera.

– Personligen var jag inte för att låsa, men efter dialog med medarbetare och elever var jag ändå beredd att göra det. Jag vill rädda skolan. Jag vill inte att verksamheten ska spridas på olika ställen, säger Mokhtar Bennis, gymnasie- och vuxenutbildningschef i Örebro.

Han var den som invigde vuxenutbildningen på Campus Risbergska 2016, i lokalerna som ­tidigare huserat en gymnasieskola.

Även han pratar om den 4 februari som ”händelsen”.

I mars, någon månad efter attacken, levererade Mokhtar Bennis nyheten att skolan skulle öppna igen efter sommaren.

– Det fanns inget alternativ till Risbergska. Så hur länge ska vi vänta att gå ut med det? Vi fick kritik, vi uppfattades som känslokalla, säger han.

Olika reaktioner på att återvända till platsen

På plats den dagen fanns ungefär 500 personer. 154 av dem var lärare, rektorer och administrativ personal.

En av lärarna dog där. En blev skjuten och skadad för livet.

– Människorna som miste livet var här för att skapa en framtid. Det är det som måste fortsätta, säger Mokhtar Bennis.

Petter Kraftling och Anna Nilsson har mött medlemmarna som fick veta att de skulle återvända, för att arbeta på den plats där deras kollega och deras elever mist livet.

– Det som jag tyckte var tokigt i den processen var hur snabbt man gick ut med det. Man kunde ha stämt av tidsplanen med oss, säger Petter Kraftling.

Dagarna innan återöppningen den 18 augusti sitter en kvinna och gråter i ett uppehållsrum, en annan kvinna håller armen om hennes axlar.

– Alla drabbade reagerar på olika sätt, samtidigt som man ska in i verksamheten. Det har varit svårt att få till. Någon vill köra på, en annan inte, säger Anna Nilsson.

Veckorna efter massmordet gick hon över till att arbeta heltid med fackliga frågor.

Under de tre första veckorna efter dådet skedde ingen undervisning. Sedan började den på distans. Och till sist var det dags att möta eleverna igen, i provisoriska lokaler. Ett konferenscentrum. En nedlagd lågstadieskola.

Det hade gått fyra veckor sedan attacken mot Campus Risbergska.

– Men att höra hammarslag, när det första man tittar på är hur man kommer ut, vart man ska gömma sig? Det är så många saker som varit tuffa. Man fick ta sig över halva stan för att komma till en kopiator, säger Anna Nilsson.

Räddades av insatsstyrkan

Petter Kraftling undervisade sina elever i kemi på en gymnasieskola under vårterminen. Sitt kontor hade han i bakluckan.

Han räddades ur skolan av polisens regionala insatsstyrka, tre personer som siktade på honom med automatvapen. Just då var han glad att de var där.

– Man har sett väldigt olika saker här inne. Vi har de som inte sett något, till de som faktiskt var tvungna att kliva över lik för att komma härifrån. Det är väldigt olika hur lång tid det tar att hitta tillbaka till något slags normalitet, säger han.

Själv blev han instruerad av poliserna att springa ut ur skolan. Efteråt tänker han att det var för att han inte skulle vända sig om och se människorna som låg i korridoren.

Vid huvudentrén såg han släpspår i blod. Nu möter trygghetsvärdar eleverna där.

”Vi satte ner foten”

Den 14 oktober är det nyinvigning, när kommunens arbetsmarknadsavdelning flyttar in. Regeringens restriktiva invandringspolitik minskar elevunderlaget – men hyran ska ändå betalas. När attacken skedde hade kommunen redan startat sina nedskärningar. 19 lärare skulle bort från Risbergska.

– Vi satte ner foten och sa att förlusterna skulle vara mycket större än vinsterna, om man gör det här fort. Det blev framskjutet till januari, säger Petter Kraftling.

Under tiden finns det möjlighet att dubbelbemanna klassrum för de lärare som känner att de inte vill arbeta ensamma.

– Det blev bättre mot slutet av terminen, vi fick tätare lokala samverkansgrupper och dialogen kom i gång. Alla har haft goda intentioner hela vägen, men man står inför något som aldrig hänt förut och det är svårt att göra rätt, säger Anna Nilsson.

Nu ska Sveriges Lärare hantera arbetsskadeanmälningarna till AFA. De som ska läsa igenom dem får stöd av psykolog.

– Vi fick ta del av erfarenheter från attacken i Trollhättan, för att förstå vad vi måste gå igenom, säger hon.

Eleverna har hjälpt Anna Nilsson.

– Det var ganska skönt att komma tillbaka till min vardag, att vara bland eleverna. Något slags positivitet. Det var mest det här med dådet jag jobbade med fackligt under hela våren, säger hon.

Hennes elever undrar om det skulle kunna hända på deras skola också.

– Vintrosa skola ligger på landet så det är inte så troligt. Men om det händer vet vi vuxna vad vi ska göra. Det är vad man måste säga, säger Anna Nilsson.

”Jag tänker på när det ska hända nästa gång”

Petter Kraftling påminns om den 4 februari varje gång han svänger förbi den lilla minnesplatsen vid parkeringen, utanför huvudentrén.

Han har kollegor som fortfarande hör och ser saker som skedde under attacken.

Lärarna hade fått utbildning i att hantera pågående dödligt våld under 2023. Och för Anna Nilsson och Petter Kraftling har det blivit nödvändigt att hålla kunskaperna levande.

– Det här händer aldrig mig-känslan har fått sig en törn. Men det är fortfarande extremt liten sannolikhet, det farligaste jag gör är att sätta mig i bilen varje dag. Men man ser på rutiner på ett helt annat sätt än man gjorde innan, säger Petter Kraftling.

– Det är en förfärlig fråga att ha i sig, men jag tänker på när det ska hända nästa gång. Det är vad mina barn frågar också, säger Anna Nilsson.

För lärarna fylls den närmaste tiden av att ta tillbaka det som stulits från dem, och från eleverna.

– Jag kommer att göra det genom att vara här och hjälpa elever att nå sina mål. Det här ska fortsätta vara en språngbräda ut i livet, där man kan förverkliga sig själv och sina drömmar. Det är fantastiska lokaler att göra det i. Men man har blivit fråntagen tryggheten, säger Petter Kraftling.

LÄS ÄVEN:

Nu öppnar Risbergska: ”Var händer det nästa gång?”

Läraren Aziza ett av offren: ”Vi sörjer vår kollega”

Facket pausar kommunens uppsägningar på Risbergska

Öppet efter massmordet – men dörren går inte att låsa

Anna Olskogs skarpa krav – efter masskjutningen