Den nödvändiga förändringen av skolväsendets styrmodell sker inte utan gnissel från den rådande ordningens förvaltare. Det visar svallvågorna efter regeringens proposition om reglerad undervisningstid.

Å ena sidan finns vi, lärarkåren, som i decennier ­larmat om en successivt alltmer ohållbar arbetssituation. Å andra sidan huvudmännen och deras banérförare som nu gnölar om detaljstyrning och kostnader. Låt oss kalla dem det skolkommunala komplexet.

För Sveriges lärare är regeringens förslag både nödvändigt och välkommet. Nio av tio lärare anser att det är viktigt och bra.

Skadar lärare och elever

I dag pressas lärares kärnuppdrag tillbaka av en mängd kringuppgifter. Till skada för både lärare elever. Dokumentation, administration och allehanda sidouppdrag har bit för bit tagit över tiden som borde ägnas åt planering, genomförande och uppföljning av undervisningen.

Tak för undervisningstid och garanterad tid till för- och efterarbete handlar om att sätta en bottenplatta för kvalitet. Det är styrning, absolut. Ett steg i ett skifte från mål- och resultatstyrning till nationell regelstyrning. Men det handlar inte om några detaljer, utan om en av utbildningens centrala förutsättningar.

Kritiken från skolchefer och kommunalråd vittnar om brist på probleminsikt. Detta skolkommunala komplex talar om underfinansiering och hotar med större klass- och gruppstorlekar om förslaget fullföljs. Okej, staten finansierar inte reformen fullt ut. Men det är ­huvudmännen som under lång tid har skapat problemet genom att successivt öka lärares undervisningstid och fylla på med allt fler arbetsuppgifter. Det är att begära mycket att staten fullt ut ska kompensera för missförhållanden huvudmännen själva skapat.

Komplexet talar om att regleringen är skadlig. Men vad är viktigare i läraruppdraget än att undervisa, planera och följa upp undervisningen? Administration? Täcka upp för sjuka kollegor? Hjälpa vaktmästaren? För att adressera ett fåtal av alla de saker som gör läraryrket alltmer ohållbart.

Likvärdigheten minskar

I dag varierar lärares förutsättningar kraftigt mellan olika huvudmän och olikvärdigheten fortsätter öka. Det blir så när ramfaktorerna lämnas åt 290 olika ambitioner och prioriteringar – tusentals om vi lägger till de privata huvudmännen.

Staten behöver styra genom att sätta en standard för grundfaktorerna. Tid till kärnuppdraget är en sådan faktor. Den bör följas av fler: reglering av klass- och gruppstorlekar, lärartäthet och behörighet.

Ett reglerat skolväsende behöver också en reglerad finansiering, vilket det finns ett embryo till i den statliga utredningen om en nationell skolpengsnorm. Regeringen bör gå vidare på det spåret.

Det finns kommunpolitiker och skolledare som inser att ökad statlig regelstyrning är av godo, men flertalet sitter fast i ett föråldrat paradigm. Därför ljuder ännu klagosången från det skolkommunala komplexet.

Ledare i Vi Lärare #3 2026

LÄS MER:

Anna Olskog: Staten behöver ta tillbaka kontrollen

Anna Olskog: Legitimations­reformen är ofullbordad

Anna Olskog: Tre år med Sveriges Lärare – tre år av handlingskraft

Anna Olskog: Skolan är Sveriges viktigaste val

Anna Olskog: Liberalerna famlar mellan Caligula och klokskap