Lärarbristen, likvärdigheten och långsiktigheten

Johanna Jaara Åstrand, ordförande Lärarförbundet.

När Pisa-undersökningarna startade år 2000 var Sverige ett av de länder som hade bäst likvärdighet i skolan. Oavsett faktorer som familjebakgrund eller boendeort, så fick eleverna en likvärdig utbildning.

Men sedan Pisa 2006 har Sverige tappat i fem av de sju likvärdighetsindikatorer som undersöks. Det är en alarmerande utveckling. Nästa vecka presenteras Pisa 2018. Väldigt lite talar för att den här negativa trenden vänt.

I Skolkommissionen tog vi ett par steg för förbättrad likvärdighet, men fler måste tas. Jag ser därför fram emot att den pågående statliga utredningen om en mer likvärdig skola levererar skarpa förslag inom finansierings- och skolvalsområdet som kan skapa en likvärdigare skola, till exempel genom att överge skolpengen och förändra urvalsreglerna. Det behöver tas ett samlat grepp så att skolsegregationen minskar och resurserna går dit där behoven är som störst.

Och det krävs mer lärarresurser. Andelen behöriga lärare i grundskolan är nu nere i 70 procent. Lärarbristen och bristen på likvärdighet hänger dessutom i ihop. Lärarbehörigheten är så gott som alltid som lägst i de skolor som har störst problem.

Politikerna måste göra mer för att se till att vi får kön till lärarutbildningen att ringla lång. Liksom nya satsningar på behörighetsgivande utbildning riktade till de många obehöriga som jobbar som lärare. Dessutom måste kön ut ur läraryrket bromsas upp. För tyvärr har nära 40 000 utbildade lärare valt att lämna yrket i förtid. Orsakerna vet vi: Låga löner i förhållande till alternativa yrkesval och en tung arbetsbelastning på grund av lärarbristen, större barn- och elevgrupper, otillräckliga kringresurser och ökat antal arbetsuppgifter.

I våras gjorde Lärarförbundet en rapport om dokumentationsbördan. Situationen har eskalerat så långt att nära 6 av 10 anser att minskade dokumentationskrav är den viktigaste åtgärden för att minska arbetsbelastningen. Det är dags att rensa upp i måsten och pålagor. Vad väntar politikerna på?

Vi som verkar i skola och förskola vet att bara det som är stabilt och långsiktigt kommer att fungera. Utbildningsreformer utan brett politiskt stöd stjälper, snarare än hjälper. Långsiktigheten gäller även skolans och förskolans resurser. En färsk enkät till Lärarförbundets lokalavdelningar visar att närmare nio av tio kommuner planerar nedskärningar nästa år. Oron är stor om hur detta ska påverka stressen, pressen och kvaliteten.

Vi inser alla att kommunsektorn brottas med väldigt stora ekonomiska utmaningar, och kommer att göra det under många år framöver. Men just därför måste staten kliva fram och ta ett större ansvar. Kommunerna kommer inte på egen hand kunna skapa den ekonomiska långsiktighet som behövs.

Tre L sammanfattar vad Sveriges riks- och kommunpolitiker behöver lösa så att skola och förskola blir attraktiva arbetsplatser med allt bättre kunskapsresultat för alla elever. Lyckas det så når vi bokstaven M, som i mål. Allt annat vore självmål.

FÖLJ OSS GÄRNA PÅ INSTAGRAM!