Lägg inte samhällets ansvar på lärarna – också

Reportern Karwan Faraj insinuerar, i SVT:s Uppdrag granskning, att lärare blundar för vad som händer i skolan idag. Så kan man förstås uttrycka det, om man är skelögd, väljer att kisa i monokel, samt lider av både tunnelseende och ledsyn. Man kan också öppna ögonen och ta in vidden av verkligheten.

Uppdrag gransknings reportage ”Gängskolan” är sannerligen dystopiskt på många plan. Här visas tydligt hur gängkriminaliteten har låtit sina tentakler fatta ett fast grepp om skolan. Vi får bland annat träffa Hassan som framgångsrikt har kombinerat skola med kriminalitet i flera år. Han har fiffigt med sig två telefoner till lektionerna, en som han lämnar i mobillådan samt en skruttig gammal Motorola som får ligga kvar i fickan, redo att användas för snabba narkotikaaffärer. Hassan berättar att lärarna vet men de gör ingenting. Hassan går runt med ett haschmoln omkring sig i korridorerna men ingen vuxen agerar. 

Kaj förkroppsligar ordet ”tålig”

Med i programmet finns också rektor Kaj Majuri. Han jobbar på Trångsundsskolan i Huddinge, samma skola som var med om en otäck skjutning tidigare i år. Jag killgissar lite men jag är hyfsat säker på att om man slår upp ordet ”tålig” i Svenska akademins ordlista så finns där en mäktig porträttbild av självaste rektor Kaj. Han får bland annat utstå frågor som: ”Vad är det som gör att skolan inte upptäcker att en elev förvarar en pistol i sitt skåp?” Och – som genom ett under av tålamod – sitter rektor Kaj lugn och mild genom hela intervjun.

Otroligt.

Högröd i ansiktet hade jag spottat fram orden.

Samme rektor dyker senare upp i Aktuellt där han får diskutera frågan med Johan Pehrson. Jag vet inte vilken kurs i mindfulness som rektor Kaj Majuri har gått men jag vill anmäla mig dit också. 

”Vad är ditt ansvar här?” frågar Aktuellts programledare. Jag tänker att det är en förbenad tur att det är denne samlade rektor som befinner sig i studion och inte jag. För jag hade gud bevare mig väl inte kunnat hejda mig själv. Högröd i ansiktet hade jag spottat fram orden. ”Det är väl för höge Farao inte skolans ansvar att fånga gängkriminella”, hade jag fräst med tinningarna otäckt bultande i min rynkade panna.

”Vi i skolan jobbar väl för tusan med att långsiktigt lära barn livsviktiga saker så att de kommer ut på andra sidan som fullgoda samhällsmedborgare, redo att rädda upp denna förbaskade skitvärld som vi har skapat åt dem. Inte fanken förväntar väl jag mig att polisen ska komma in och vikariera på matematiken när min kollega är sjuk. Om bara jag fick göra mitt jobb så kan de göra sitt.”

För jag förstår på riktigt inte var diskussionen håller på att hamna. Vi har jättelika samhällsproblem med unga personer som hamnar i förtvivlat utanförskap. Det är väl klart som korvspad att dessa problem också letar sig in i våra skolor. Men det blir bra märkligt att skära ned på skolan år efter år, att dra åt svångremmen gång på gång och sedan – inte bara förfasa sig – utan också beskylla skolan för att inte ta tag i de enorma problem som väller in från samhället i stort.

Hur i hela friden tänker man här egentligen? Ska vi vara färre personer med mindre resurser och samtidigt göra polisens och socialtjänstens jobb? Vafalls? Jag fattar ingenting! 

Skolpersonal som får spekulera

Pehrson pratar om att lärare ska få ökat mandat att söka igenom väskor. Dessutom finns nu en ny lag som säger att skolor är skyldiga att lämna uppgifter, som kan ha betydelse för brottsbekämpningen, till polisen. Vad exakt det faktiskt betyder är lite myspysigt flummigt. 

”Nu stal Jeppe ett äpple ur Nisses skåp”. ”Jag tyckte jag såg en Motorola-telefon i Connys jackficka”. Ja, nu blir det upp till skolpersonalen att sitta och spekulera i huruvida en elev är potentiellt kriminell idag eller imorgon. Det blir en sjujäkla mängd ny spännande administration för skolan att ta tag i. Och jag är tveksam till att det är på detta sätt vi effektivast kommer åt Hassan som befinner sig i ett haschmoln med dubbla telefoner.

Kajs ord det vackraste jag hört

Jag skulle vilja vrida diskussionen i mer rimlig riktning. Självklart ska skolan samarbeta med polis och socialtjänst för att skydda våra ungar från kriminella nätverk. Men att lägga någon slags skuld på lärarna för hur samhället ser ut idag är lite som att skälla på meteorologen när det regnar på midsommar. 

”Vad är då det mest effektiva sättet för att skolan ska kunna vara en trygg plats?”, undrar Aktuellts reporter. Rektor Kaj – som en vattenkälla i ökenhettan står han där:

”Det som behövs är att eleverna blir sedda. Vi behöver vara flera händer, fler öron, fler ögon så att vi kan se alla elever.”

Och det är nog tamejtusan det vackraste och klokaste jag hört sedan jag konfirmerades. 

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Så infiltrerar gängen skolor – med vapen och droger

Olskog efter granskningen: ”Något på väg att gå sönder”