Coronaviruset
Cirkus åtta dagar av vårterminen hann gå innan jag fick covid för andra gången. Det var en gåva från min dotter som i sin tur gissningsvis hade fått samma gåva av sin skola. Oundvikligt förstås. Man behöver ju varken vara Saida eller Nostradamus för att förstå att det var så det skulle bli. Familjekarantän, snytförslitningar under näsan och väggklättrande frustration inledde 2022.
Det är ingen rolig känsla att sitta bredvid och titta på när man helst vill kavla upp ärmarna och komma till undsättning. Jag skrev om det på Twitter, något tårdrypande i stil med att jag sände en tanke från sjukstugan till alla mina kollegor därute. Kommentarstråden fylldes av utmattade lärare som fortfarande stod på benen i verksamheter som haltade av personalbrist och sjukdom. Jag fick läsa om skolor där hälften av personalstyrkan saknades eller där telefonsvararen för sjukanmälan var så full av meddelanden att inga fler kunde tas emot. Det plingade till i mejlkorgen från barnens skola med uppmaningen att hämta från fritids så fort det bara går. En skola med personalbrist är ingen rullande verksamhet. Det är ett plåster på ett benbrott, konstgjord andning, en brandsläckning med hål i vattenslangen. Sådan blev vår terminsstart i år.
Idag nås vi av glädjebeskedet att restriktionerna slopas från och med 9 februari. Sicken grej va! För oss i skolan är det ju hugget som stucket, skit samma och kvittar vilket. Vi har ju liksom inte haft några restriktioner. När man tänker efter har vi väl knappast haft någon överhuvudtaget från myndighetshåll som spanat in genom fönstret till vår verksamhet under pandemin? Detta blev smärtsamt tydligt under dagens presskonferens när en journalist från Ekot ställer den högst relevanta frågan: “Smittspridningen fortsätter ju så vad ser ni för konsekvenser av beslutet att slopa restriktionerna?”. Folkhälsomyndighetens Karin Tegmark Wisell svarade då helt sonika att vi aldrig fick någon extremt hög topp som gjorde att verksamheter inte kunde vara funktionella.
Folkhälsomyndighetens Karin Tegmark Wisell svarade då helt sonika att vi aldrig fick någon extremt hög topp som gjorde att verksamheter inte kunde vara funktionella.
Smaka på orden, kära lärarkollegor. Vi fick aldrig någon extremt hög topp som gjorde att verksamheter inte kunde vara funktionella. Jaså nehej. Så det faktum att lärare faller som furor, att skolledare får lösa hundrabitarspussel med ögonbindel, att svensk skola har släpat på halvfart länge nu har uppenbarligen inte nått ut. Ofattbart. Hur högt ska man behöva skrika egentligen? Hur kan det inte vara allmänt vedertaget att skolan (elever, lärare, skolledning, hela konkarongen) har betalat ett enormt högt pris under denna pandemi? Som jag hade önskat att Tegmark Wisell bara nämnt i en bisats att skolans verksamhet fått slita hund. Det hade gett mig hopp om någon slags tillstymmelse till förståelse. Nu blev det kajko igen och här sitter jag och skriver en ilsken text.
Pandemin är förhoppningsvis snart förbi och ut på andra sidor stapplar ett gäng lärare ut med håret på sned, vimmelkantiga efter två år i en torktumlare av motstridiga råd, dövblindstumma rekommendationer och allmän förnekelse.
Märkligt egentligen att så många lärare vittnar om denna trötthet när vi enligt officiell utsago har jobbat i en verksamhet som bara rullat på i all sin funktionalitet. Så olika perspektiv man kan ha! Somliga blickar stadigt från marknivå och andra kikar ner från ett torn tvåhundratusenmeter upp i himlasfären. Inte konstigt att man har olika uppfattningar om sakers natur och tingens ordning.
