Krönika
– Vaddå, ska vi inte ens ha julavslutning?
Jo, det är klart men den får bli på distans, säger jag käckt till klassen som sitter som fågelholkar. Vi har precis gått igenom hur distansundervisningen ska organiseras veckorna fram till jul. En årskurs i taget ska ha fjärrlektioner så att en tredjedel av eleverna hela tiden ska hållas utanför skolans lokaler.
I våras ordnade vi avslutningsfikat utomhus men pepparkakan får nog var och en knapra i sig hemma vid datorn i år. Dessutom planerar vi för omprov i omgångar sista fredagen före jul så någon bjällerklang att tala om blir det ändå inte.
Missförstå mig inte. Det är ingen dålig lösning med delvis distansundervisning. Det är praktiskt och genomförbart. Som gymnasielärare kan jag jobba halvdagar med fjärrlektioner hemifrån och jag kan förvänta mig att de nästan vuxna eleverna tar åtminstone ett uns av ansvar för sina studier.
Och så är det ju snart jul. Vi räknar ner som vi gjorde i våras då sommarlovet var det målsnöre där vi trodde att vi skulle få andas ut. Men nu har det börjat om och vi har åter tvingats skala bort och endast ägna oss åt det nödvändiga.
– Och hur blir det med releasefesten för reklamfilmerna förresten? undrar eleverna som jobbat hela hösten med sina UF-företag och sett fram emot champis och salta pinnar.
Trots att man är 18 år är det viktigt med traditioner och luciaglitterfnitter. För att inte tala om den stora dagen i juni.
– Flak lär vi ju knappast få åka, suckar någon och föreslår att klassen lägger ner saffransförsäljningen eftersom klasskassan inte kommer att behövas.
Vad är meningen då, om det inte blir en riktig student? Än är det långt till sommar men mycket tyder på att viruset stannar och vaccinet dröjer. Trots att en 18-åring har hela livet framför sig är besvikelsen stor över ett missat här och nu.
Och trots att jag snart är 52 och förstår att hälsan kommer först undrar jag hur jag ska hitta lusten när vi mest bara klarar av, coronasäkrar och genomför.
I tidningen läser jag hur ekonomiprofessor Micael Dahlen undersökt hur människor orkar gå upp ur sängen och finner mening i livet trots pandemin. Enligt honom kan det hjälpa att påminna sig om döden, hur skrämmande obeveklig den än är. Tänk på döden så gör du livet mer akut, säger Dahlen.
Kanske kan det vara på samma sätt för oss i skolan. När pandemin begränsar den vardag vi tog för given, kan vi stanna upp en stund och fundera över vad det var som brukade ge oss mening på jobbet.
Tittar vi riktigt noga så finns de där – ljusglimtarna.
LÄS ÄVEN
Lärarnas covid-19-frågor – och svaren
Ny serie: Lärarens vardag i corona
Lyssna på Kvarsittning - med Charlotta Hemlin - här!
Kvarsittning: Ska vi ge eleverna en liten ”corona-rabatt” på betygen i år?
