Nedskärningarna: ”Vi lärare känner oss otillräckliga”

Jag har varit verksam inom skola och barnomsorg ganska länge 20 år och lite till, anser mig rutinerad, luttrad och erfaren av alla stadier, åldrar och uppdrag.

Under dessa år så har det skett en förändring, inte bara i styrdokument, betyg, bedömning och budget. Det har även skett en förändring i status för yrket, löner och elevgrupper. Vi har fått ett förändrat underlag av föräldrar som är påverkade av dålig ekonomi och psykosocial stress. Som lärare ser jag att samhällsekonomin har snabbat på degradering av skola som följd av budgetprioriteringar, de drabbade i detta blir människan, lärare, elever och föräldrar.

”Lätt att skylla på läraren”

Det är lätt att tro som förälder att skolan, läraren, inte orkar, vill, kan göra sitt jobb. Man vill pressa, fråga, veta; varför skapar du inte arbetsro, varför skickas i nte störande elever ut, varför blir det konflikter, varför kan du inte hantera en klass, när jag gick i skolan så var det minsann inte så här för att då gjorde läraren så här och elever som var bråkiga fanns inte, vad gör ni för fel?

Där och då blir man nedslagen och otillräcklig.

Vi som lärare, här, i Sveriges kommuner, gör allt vi kan och lite till.

Sedan avregleringen av undervisningstiden så ska vi lärare, mentorer som vi kallas nuförtiden, skriva rapporter på alla tillbud och händelser, skriva pedagogiska kartläggningar, skriva anpassningar, genomföra anpassningar, utvärdera anpassningar, revidera anpassningar, utvärdera åtgärdsprogram, utvärdera åtgärdsprogram, ha veckovisa avstämningar med föräldrar, få elever att komma till skolan, se till att läromedel är anpassat för olika behov, kartlägga kunskaper

De dagar jag faktiskt undervisar på riktigt njuter jag, lever upp – och kommer ihåg varför jag är lärare.

Vi ska också avstyra konflikter, slagsmål, vara ute på rast, ha utvecklingssamtal, uppföljningsmöten, SIP-möten, vikariera för frånvarande personal och ha tät föräldrakontakt med föräldrar/vårdnadshavare till elever med problematik/svårigheter i skolan.

Samtidigt ska vi planera undervisning som är anpassad efter alla behov och vi ska undervisa.

Detta stjäl tid från undervisningen 

De dagar jag faktiskt undervisar på riktigt, utan avbrott, i mina ämnen och efter plan, är få men de dagarna njuter jag, lever upp och kommer ihåg varför jag är lärare.

Konflikter, utåtagerande elever, slagsmål, hot och kränkningar förekommer dagligen. Men vi ska öka måluppfyllelsen, öka läsförmåga/förståelse, få bättre Pisa-resultat, visa att vi har en bra skola. Hur gör man det? När blev jag polis och utredare? Är det sådant som ska ta min tid från undervisningen?

Det är lätt att skylla på skolan, det är lätt att skylla på föräldrar. Man vill ha någon att skylla på, det känns lättare då.

Vi i skolan tar hand om era barn på bästa sätt vi kan med de resurser vi har, med den kunskap, och erfarenhet vi har. Vi tar emot med öppen famn, vi tröstar, vi kramar, vi lyssnar, vi anpassar, vi skrattar, vi leker, vi kompenserar, framför allt så undervisar vi på bästa sätt vi kan med hjärta och med de förutsättningar vi har.

Men känslan av otillräcklighet dröjer sig kvar.

Maria Lundevall, lärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN: 

NEDSKÄRNINGAR: Hundratals lärare kan bli av med jobbet

Här manifesterar lärarna mot nedskärningar: ”Behövs mer”

Lärare sägs upp: ”Finns inte mycket annat att ta bort”