Helena Bross – barnens egen berättare

En kolonilott i Råcksta i västra Stockholm, värme i luften, muffins och kaffe i termos. 

Om det hade varit en normal juniförmiddag hade Helena Bross bjudit på kaffe i sin lägenhet några minuter härifrån men nu är det pandemins 2020 och hon har precis fyllt 70. Alltså håller vi till utomhus, hoppar över handskakningen och våra trästolar står en bra bit från varandra. 

Hon växte upp i grannstadsdelen Vällingby dit familjen flyttade när hon var sex år gammal.

”Det är egentligen inte den stora dramatiken jag skildrar.”

Helena Bross säger att hon inte skriver särskilt mycket längre, att det numera ”bara” blir två lättlästa böcker om året, en i serien om Axel och Omar och en om Klass 1b. Det är inte så viktigt för henne hur många böcker hon har skrivit, hon säger att hon är ”dålig på siffror”.

Det är helt enkelt inte så märkvärdigt att hon har skrivit omkring 90 böcker, fler än 20 böcker i respektive serie och ytterligare en mängd böcker, utöver dem. Litteratur för vuxna däremot, har hon aldrig varit intresserad av att skriva.

Skrivandet tog sin början när hon som lärare skrev en debattartikel som publicerades i Dagens Nyheter. Därefter syntes hennes kåserier här i Lärarnas tidning (när tidningen hette så) och dröjde sig gärna kvar vid vardagshändelser.

– På samma sätt har jag jobbat med mina lättlästa böcker. Jag har nog något slags blick för sånt. Böckerna skildrar händelser som väldigt många barn kan känna igen sig i. Det är egentligen inte den stora dramatiken jag skildrar och det är skrivet på ett lättläst språk så att många kan läsa själva, säger Helena Bross.

Som barn hade hon svårt att lära sig läsa och fick senare diagnosen dyslexi. De två första skolåren hade hon själv en fröken som hon minns som ”jättedålig”, helt oförstående inför lässvårigheterna. Men Helenas mamma stred för att dottern skulle få hjälp och hon blev flyttad till en annan skola, till en så kallad läsklass. 

– Där fick jag en fantastisk lärare, som var lite äldre och välutbildad. Hon var speciallärare och talpedagog och undervisade på ett helt annat sätt. Vi jobbade mycket men fick också hålla på med teater. Vi gjorde egna pjäser, byggde egna kulisser och klädde ut oss, säger Helena Bross.

I dag kallar hon det möjligheternas rum, den bildliga plats där hon upptäckte att hon kunde skapa berättelser. Första gången hon kom på att hon kunde skriva ner det hon hittat på, kände hon sig som en uppfinnare.

I femman kom hon och hennes klasskamrater till en vanlig klass. Läraren tog emot dem med stor tvekan men Helena jobbade hårt och klarade sig ganska bra, lånade böcker och skrev allt mer. Små böcker som hon lånade ut till kompisar. En flicka sa: ”Du är jätteduktig på att skriva. Du borde bli författare.”

– Ja, det ska jag bli, tänkte jag, som inte satt ord på det innan. Men sen blev jag lågstadielärare.

Tankarna på vad hon varit med om kom tillbaka först när hon började arbeta som lärare.

När hon mötte barn som var som hon, minns hon hur det påverkar självförtroendet att bli utpekad. Hon menar att man då antingen undviker skolan och bara vill ta sig därifrån eller så blir man en fighter.

Som Helena.

Hon pluggade stenhårt, för att visa att hon kunde lyckas.

– Att jag blev lärare, det var nog ett undermedvetet val. När jag började jobba förstod jag att jag var intresserad av barn som hade problem med att läsa och skriva, de barn som har det lite jobbigt. Jag ville skapa ett sånt klassrum som jag själv hade trivts så bra i som elev och jag tror att jag lyckades med det, säger Helena Bross.

Hon har alltid försökt skapa en stämning där alla barn känner att de duger som de är och att de kan lyckas i skolan. Det gäller att ta reda på vad de kan, var de står i sin utveckling och sedan försöka hitta arbetsuppgifter som får dem att växa.

”Barn ska känna att deras hemspråk är viktigt. Det vill jag gärna bidra till.”

– Sedan måste klassen, gruppen, ha en gemenskap och ha roligt och skapa något viktigt tillsammans.

Med tiden tog det egna skrivandet över mer och mer. Hon tog tjänstledigt 2005 och kom till slut inte tillbaka till det dagliga lärarjobbet. Men hela livet har hon fortsatt känna sig som en lärare, även när hon har skrivit, den rollen har varit så självklar.

– Under många år var jag på författarbesök i klasser och pratade om mina böcker. Då började jag alltid med att berätta att jag själv hade det så jobbigt med läsandet. Det är en bra sak att berätta eftersom många barn känner igen sig och kan få en förståelse för att det kan vända trots att man har det jobbigt som liten. 

Det stora problemet, menar Helena Bross, är att alla barn inte hittar till läsningen, det är så mycket annat som distraherar. Det viktiga är att som vuxen försöka nå varje barn, att hitta böcker som fångar just deras intresse.

År efter år är hon den tredje mest utlånade författaren i Sverige, efter kollegorna Martin Widmark och Helena Willis.

– Jag tror att böckerna är omtyckta för att barn kan känna igen sig, att det är spännande historier som är berättade på ett lättläst sätt. Barnen kan lyckas läsa dem utan alltför stor ansträngning. Jag tror också att även vuxna gillar dem, att det finns något tänkvärt i varje historia.

Nu har hennes böcker kommit ut även på bland annat arabiska och somaliska, något hon är väldigt glad för.

– Ja, barn ska känna att deras eget hemspråk är viktigt. Det vill jag gärna bidra till, inte minst är det viktigt att föräldrar och barn kan sitta och läsa tillsammans, säger Helena Bross. 

Engagemanget är stort, hon suckar över segregationen i samhället och de ojämlika förutsättningar som olika skolor numera har. Tidigare var både hon och hennes man läxhjälpare i Vällingby. Men när coronakrisen tog över vardagen fick det ett abrupt slut.

– Nu har jag ingen kontakt med de barnen. Jag är så ledsen för det. Jag saknar dem jättemycket.