”Klyftan” efter ministrarnas utspel om specialpedagoger

Klockan är 19.01 måndagen den 11 augusti. Många lärare har precis avslutat den första arbetsdagen efter sommarlovet. Då lanserar de två skolministrarna
Simona Mohamsson (L) och Lotta Edholm (L) sitt utspel i Vi Lärare som berör Sveriges 5 690 special­pedagoger.

Specialpedagogernas arbete ska förändras i grunden, om de ens ska finnas kvar. Bort från rådgivning, konsultation och dokumentation och in i klassrummen i stället. ”Skolan behöver färre skrivbordspedagoger” är skol­ministrarnas budskap.

Snabbt fylls Vi Lärares kommentarsfält, och ministrarnas inlägg blir månadens mest lästa.

”Så välkommet”, skrev gymnasie­läraren Filippa Mannerheim, ett ”rött skynke” för många specialpedagoger, kort efter publiceringen.

– Jag är egentligen inte kritisk till specialpedagoger, säger hon några veckor efter Facebook­kommentaren.

– Jag är kritisk mot specialpedagogrollen. Det är märkligt att man har en metatjänst ute på skolorna som ska jobba med dokumentation, vara spindeln i nätet för skolutveckling och and­ra abstrakta saker – samtidigt som behovet på golvet är skriande.

– Det är en enorm frustration i lärar­kåren. Vi möter de här eleverna varje dag som behöver stöd, men inte får det. Samtidigt lägger specialpedagogerna stora delar av sin tid på att sitta i möten och skriva dokument om eleverna. Det är klart att det är provocerande, säger Filippa Mannerheim, som vill se en drastisk förändring:

– Lägg ned specialpedagogprogrammet och se till att eleverna som halkar efter ordinarie klassundervisning får omedelbart speciallärarstöd i stället. Och det måste regleras i lag för det är kostsamt.

Puttrande irritation

Filippa Mannerheim och skolministrarna Simona Mohamsson (utbildningsminister) och Lotta Edholm (numera gymnasie-, högskole- och forskningsminister) blottlägger en långvarig puttrande irritation på specialpedagogerna bland en del lärare.

Att tidigare kollegor vidareutbildat sig och förvandlats till konsulter som ger råd hur lärarna ska handskas med svaga elever ger få applåder i lärarrummet. Att specialpedagogerna dessutom ofta har rektorns beskydd och högre lön än kollegorna ökar knappast populariteten.

Dessutom har specialpedagogerna ökat i snabb takt. Från färre än 1 000 i början av 00-talet till närmare 6 000 förra läsåret, enligt Skolverkets statistik.

”Smutskastar en hel yrkeskår”

Skolministern och Filippa Mannerheims bild av specialpedagogen som skrivbordspedagog är missvisande. Det menar Elin Zlatanovski, specialpedagog och gymnasielärare på Procivitas Gymnasium i Växjö.

– Att specialpedagogen bara skulle ha en rådgivande roll är helt fel. Som specialpedagog hittar jag och lärarna tillsammans hållbara lösningar utifrån aktuella förutsättningar. Men jag har väldigt många andra uppgifter också. För mig skulle det vara helt omöjligt att arbeta som specialpedagog om jag bara skulle sitta bakom ett skrivbord. Därför är det beklagligt och oförlåtligt att skolministern och utbildningsministern raljant smutskastar en hel yrkeskår med öknamn, säger Elin Zlatanovski som berättar att hon vidareutbildade sig till specialpedagog för att förbättra skolan. 

Inte som en del kritiker till specialpedagogerna menar, för att slippa eleverna.

– Det handlar absolut inte om att jag vill fly från eleverna. Jag är lärare på halvtid och älskar att undervisa. I rollen som specialpedagog arbetar jag också, precis som de flesta andra specialpedagogerna, med eleverna varje dag. 

”Finns en konflikt”

Elin Zlatanovski menar att det är viktigt att ta kritikerna av specialpedagogerna på allvar.

– Det finns en konflikt och den konflikten behöver man lösa. Men världen är inte så svartvit som den framställs i debatten. Det finns lagkrav på att utredningar måste göras och dokumenteras. Man kan inte bara konstatera något och sedan sätta in åtgärder utan att veta vad problemet är, säger Elin Zlatanovski.

Men utredningarna är en sak. Utredningar som inte leder någon vart en annan. Det menar Ulrica Björkblom Agah, högstadielärare på Hammarby skola i Stockholm.

– Min största kritik mot specialpedagogerna är att de gör kartläggningar och utredningar av särskilt stöd på löpande band. Men eftersom resurserna är så snedfördelade finns inget särskilt stöd att erbjuda. Inga särskilda undervisningsgrupper eller special­lärare.

Bra att de försöker ta oss bort från inkluderingshaveriet.

– I stället landar det i alla dessa listor med anpassningar. ”Placera lille Nisse längst bak”, ”ge Lisa en hörselkåpa”, ”tänk på det här”. Men vi lärare vet redan det. Vi anpassar själva och det behövs inte en person som dessutom tjänar mer än oss som talar om det, säger Ulrica Björkblom Agah som tycker att skolministerns utspel kom i rätt tid.

– Jag älskar inte Liberalerna, men gillar att de pratar klarspråk. Det är bra att de försöker ta oss bort från anpassnings- och inkluderingshaveriet.

Forskaren: Bra med diskussion

I skolministrarnas utspel finns också förslaget att göra om specialpedagogutbildningen.

Det behöver inte vara fel, menar pedagogikforskaren Johanna Lüddeckens, som själv undervisar vid specialpedagogikprogrammet vid Linnéuniversitetet.

– Jag tycker det är bra att man tar upp det till diskussion. Det ligger en viss sanning i kritiken mot specialpedagogerna. Det ser jag när jag är ute på skolor. Bara för att man jobbar organisatoriskt betyder det inte att man ska försvinna från praktiken. Om lärare tycker att specialpedagogerna distanserar sig från undervisningen är det inte bra. Då måste man ta det på allvar.

Men är det inte er undervisning som skapar skrivbordspedagoger?

– Nej, vi lär studenterna att de hela tiden ska vara närvarande där eleverna är och faktiskt se vad som händer. Men vi lär också ut att jobba organisatoriskt och hela tiden se till elevernas bästa, säger Johanna Lüddeckens, som menar att specialpedagogerna också är omtyckta.

– Många rektorer jag pratar med uppskattar verkligen specialpedagogerna. De menar att specialpedagogerna gör mycket av det som är svårt – att organisera särskilt stöd.

Den negativa bilden av special­pedagogerna tror hon främst hänger ihop med hur de ger råd till lärarna. ”Von oben” från skrivbordet är inte rätt metod, enligt Johanna Lüddeckens.

– Ingen lärare ska behöva känna sig utsatt. Om man inte gör det på ett ödmjukt och kollegialt sätt är det jättesvårt att få med sig en lärare. De måste känna att de jobbar tillsammans. Därför är det så himla viktigt med närvaro i klassrummet, säger Johanna Lüddeckens.

”Fler med eleverna – färre bakom skrivbord”

Utbildningsminister Simona ­Mohamsson har själv inte påverkats av debatten.

Tvärtom. Det har snarare stärkt förändringsviljan.

Så här säger utbildningsministern i en skriftlig kommentar till Vi Lärare:

”Sverige är i dag ett av de länder där stödet sätts in som allra senast, trots att lärare tidigt flaggar för att behoven finns. Det behöver vi göra något åt. Det kan inte vara en förväntan att enskilda lärare ska kompensera för systemets brister genom att i stället anpassa undervisningen efter varje enskild elev. Den specialpedagogiska kompetensen behöver i högre grad arbeta med eleverna. Det kommer att kosta pengar, men det handlar också om att strukturera om hur resurserna används. Färre ska arbeta bakom skrivbord och fler ska arbeta med eleverna. Liberalerna hoppas kunna få en utredning på plats inom kort.”

FOTNOT: Specialpedagogen Elin Slatanovskis citat är uppdaterade efter att artikeln publicerats i Vi Lärares magasin nr 6 2025.

LÄS ÄVEN:

Specialpedagogen: Okunskap om vad vi gör

Sveriges Lärare efter ministrarnas utspel: ”Båda rollerna behövs”

”Specialpedagoger ska arbeta direkt med elever”

Ny rapport: 30 av 100 specar hotas av utbrändhet