Wiman: Nu behöver vi få undervisa i lugn

Jag minns min första skolväska. Den var röd och vit med rosett. Jag minns hur mamma flätade mitt hår den första skoldagen. Och jag kommer ihåg nervositeten som brummade i blodet. Jag minns också fröken Barbro som hade plockat blommor och ställt i en vas på katedern. Jag minns att jag hade en egen skolbänk och att skolan luktade städmedel och trä.

Det var märkvärdigt att börja skolan. Det var en markör att man var stor och nu skulle man få ansvar och läxor och skolböcker. På väggen fanns alfabetet uppsatt och i ett hörn stod drickmuggar och en av dem hade mitt namn. Fröken Barbro berättade att det fanns ett osynligt staket runt skolgården och att man absolut inte fick plocka äpplena på andra sidan cykelvägen.

Jag har alltid älskat skolstarter. Till och med under min mest truliga bråkiga uppnosiga tonårsperiod tyckte jag om skolans första dag. Tanken på att återvända. Att börja på nytt. Nyfikenheten på klasskompisarna och lärarna tog över känslan av press och krav. Skolan har alltid stått för något jag tycker om.

Nu är jag inte längre elev. Men respekten och vördnaden inför skolans första dag sitter liksom kvar.  Nu är det jag som står där och tar emot yrvädriga elever i en luft som dallrar av förväntan, pirr och kanske lite oro. Nu är det jag som kickar igång terminen och sätter agendan för vad som komma skall. Att träffa elever terminens första dag är alltid högtidligt.

Jag hoppas att vi denna höst kan slå upp portarna till en trygg start. Jag hoppas att vi kan ge våra elever en termin utan motstridiga råd från myndigheter och utan oron för att ett virus ska galoppera våra korridorer. Jag vill möta eleverna med solsken i blicken och fullt fokus på kunskapsuppdraget. 

Sommaren var en evighet och ett ögonblick. Nu ska karusellen snurra igång igen och jag hoppas innerligt att vi är redo för detta. Jag hoppas att vi lärare har hunnit få våra vaccinationer. Jag hoppas att beslutet att inte vaccinera barn var korrekt. För nu behöver vi få undervisa i lugn. Nu behöver vi lägga hundra procent på att ta emot alla dessa otåliga yviga knoddar som kommer till oss med sina skolväskor och pennskrin för att påbörja eller fortsätta sin kunskapsresa. 

Tanken må vara naiv men jag önskar mig en alldeles vanlig odramatisk hösttermin.

Tanken må vara naiv men jag önskar mig en alldeles vanlig odramatisk hösttermin. Jag vill ha vanliga lektioner, konferenser, lagmöten och utvecklingssamtal. Jag vill slippa alarmerande rubriker och tondöva rekommendationer. Jag vill undervisa som fröken Barbro på 80-talet, med tickande hjärta och fokus på bildning och kreativitet. Ingen mer oro, inga fler slagsmål för egna och andras hälsa. Vi har ett kunskapsglapp att fylla - jag vill stå redo med spaden i hand. 

Höstterminen 2021, du är välkommen. Med försiktigt hopp och förtröstan är jag redo för dig. 

LÄS ÄVEN

Ledare: I väntan på att staten tar täten

Tegnell: ”Inga skäl att vaccinera skolbarn än”

”Nej, att bli lärare i utsatt område är INTE ett sistahandsval – tvärtom”