I väntan på att staten tar täten

När dessa rader skrivs har smittspridningen i Sverige klingat av och en betydande andel av den vuxna befolkningen blivit vaccinerad. Barn och elever kommer visserligen i stor utsträckning förbli ovaccinerade, så en del lokala utbrott får vi kanske räkna med. Förhoppningsvis ligger ändå ett mer normalt läsår framför oss nu, jämfört med vad vi fått leva med under ett och halvt år.

Pandemin har slitit på lärarkåren. De risker och det merarbete den fört med sig har adderats till en lärarvardag som var tuff nog redan före pandemin.

När jag möter medlemmar tecknas så gott som alltid motstridiga bilder av hur det är att vara lärare. Av en och samma person. Jag möts av engagerade berättelser om arbetsglädje, om lusten att undervisa och att göra verklig skillnad för barn och elever. Det är ena sidan av myntet. Den andra är berättelser om besparingar, skyhög arbetsbelastning och brist på behöriga kollegor. Å ena sidan lärares starka driv och yrkesstolthet, å andra sidan de bristande förutsättningarna att få göra sitt allra bästa.

Sveriges lärare är akademiskt utbildade experter på lärarande. Det borde vara en av statens mest grundläggande uppgifter att säkerställa våra förutsättningar, vår status och vår självständighet

Beskrivningen av läraryrket blir ambivalent. I grunden är det världens bästa yrke, men ett skolväsende utan tillräckligt med personal och med obehöriga på tillfälliga anställningar är inte hållbart. Inte heller borde en skolas eller förskolas kvalitet få bero på platsen där den råkar ligga. Självklart borde inte lärare ses som tjänsteleverantörer till en kund – lika lite som att vinstintresse borde få vara den verkliga drivkraften för en skolas huvudman. Vårt skolväsende borde få vara kunskapens tempel, inte en saluhall.

Ett litet men viktigt steg mot förändring togs när januaripartierna kom överens om att utreda statens styrning av skolan och ett eventuellt statligt huvudmannaskap. När januariavtalet nu fallit råder osäkerhet om vad som händer med utredningen, men det som borde ske är att utredningen fullföljs och breddas till att omfatta även förskola och vuxenutbildning.

För oavsett om det handlar om finansieringen, den osunda marknadsstyrningen, den bristande likvärdigheten eller devalveringen av lärarkårens autonomi, så pekar alla pilar mot ett och samma håll. Mot staten.

Sveriges lärare är akademiskt utbildade experter på lärarande. Det borde vara en av statens mest grundläggande uppgifter att säkerställa våra förutsättningar, vår status och vår självständighet – men här är staten så gott som osynlig idag.

Vi är många som väntar på att politikerna ska våga fatta besluten som sätter staten i förarsätet för att leda en välbehövlig upprustning av skola och utbildning. Jag hoppas att vi inte väntar förgäves.