Med en rasande lust att vara författare

På Bokcafé Pilgatan i Umeå serveras dagens soppa med egenbakat bröd. Utanför de stora glasfönstren på trähuset faller lätta snöflingor. Bokhyllorna bågnar av tätt uppställda böcker i flera mindre rum. När man väl kommit in i ett av dem sugs man in i nästa.

Bokcaféet bildades som kooperativ för tio år sedan för att förverkliga en idé om en samlingsplats för kulturella möten. Och har överlevt. Att vara mer kulturell än kommersiell kostar på och det är inte särskilt konstigt att man hittar Mikael Berglund just här; mitt  emellan ansvar för nästa dags soppa, boktips till läsare, en irritation över att han inte bjudits in till ett enda föredrag om sin senaste bok, i väntan på besked om stipendier (som han inte fick) och med en rasande lust att vara just författare.

Han skriver nästan jämt. Smått och stort.

– Det går fort för mig att skriva och långt ifrån alla bokmanus blir utgivna, berättar han sedan vi tagit plats i bokcaféets källarlokal med dagens soppa på rotselleri och ostmackor framför oss.

I en soffa intill sitter bagaren för dagen, den tidigare SVT-reportern Folke Rubin, som för sitt nöjes skull stiger upp halv fem på morgonen och bakar limpor till bokcaféets gäster. Han förevigar oss med varsin djuptallrik på den bruna duken.

Förra året var Mikael Berglind nominerad till Svenska Dagbladets litteraturpris och Studieförbundet Vuxenskolans författarpris. I år är han nominerad till Norrlands litteraturpris 2018. Foto Maria Söderberg

Mikael Berglund växte upp i Ammarnäs, Lycksele och Skellefteå och hans släktband tråcklar sig i de flesta fall mot den bottniska kusten. Som vuxen har han landat i Umeå. Han har aldrig gått någon skrivarkurs och menar att dessa kurser ofta producerar författare som skriver en tillgjord litteratur. I detta fall använder han tillgjord i betydelsen ”akademisk”. Samtidigt är han själv akademiker som utbildad socionom.

– Jag har haft mycket större användning av både den utbildningen och åren på konsthögskolan i Nykarleby där jag studerade film- och tv-produktion, för just mitt skrivarbete. Man måste jobba sig fram till sin egen röst, det kan ingen utbildning ge. Men det jag egentligen är mest intresserad av är hur människan fungerar.

Han fortsätter snabbt:

– Inte minst hur jag själv fungerar. Jag utmanar ofta min egen förmåga. När jag var liten gick jag medvetet vilse i skogen, bara för att känna på hur det var. Fortfarande kan jag ge mig ut på saker som jag egentligen inte vet om jag klarar av.

Det är insikter som dessa han kan använda i sina böcker. I boken med den besvärliga titeln Ett föremåls berättelse om obesvar (där de flesta möjligen minns titeln Obesvar och där författaren själv inte trodde att förlaget skulle gå med på titelvalet) följer vi Judit. Hon är ute på en händelserik vandring mellan kust och fjäll. Ett av hennes stopp är silvergruvan i Nasafjäll och handlingen utspelar sig i 1600-talets Sverige. Vi möter ett samiskt kulturlandskap med ingående beskrivningar av livet i en kåta. Perspektivet är huvudpersonens. Trots att det är en historisk roman får vi veta det som människorna rimligen visste vid denna tid:

”Men i södern fortsatte krigen och de var mycket kostsamma och betalades inte i färskfångad fisk, bär eller friskt vatten utan i silver och i människoliv, i krut och järn och annat arbete som eld, rök och hetta. Så betraktades det.”

Mikael Berglund lyfter inte bara fram ord som »obesvar«. I romanen finns många egensinniga ord och meningsbyggnader, ett ordflöde som fick recensenter att skänka varma bifall: ”…en både särpräglad och bärkraftig roman” skrev Svenska Dagbladet. I Sveriges Radios Kulturnytt fäste sig recensenten vid Mikael Berglunds sätt att låta naturen vara en aktiv aktör.

Det är ofta kargt, fruset och ödsligt. Den ensamma, utsatta människan – här främst berättad av Judits ödesvandring –  drar tankarna till Sara Lidmans författarskap.

– Visst har jag inspirerats av henne och det handlar inte minst om att hon tog litteraturen på så stort allvar.

Vad har en annan mäktig författarstämma från

Västerbotten som Torgny Lindgren betytt för dig?

– Han har framför allt inspirerat mig att skriva historiskt. En av mina favoriter är Ljuset i vilken en by drabbats av en farsot. I boken kommer huvudpersonen Könis på att han liksom ”karlarna i Ume” vill ha byxor. Det är scener som denna som får mig att plocka in det förflutna i skrivandet.

Finns någon annan husgud?

– Haruki Murakami. Hans roman Norwegian Wood är bland det bästa jag läst. Jag tror att den boken och annat som han skrivit, som Fågeln som vrider upp världen, svarar mot det intresse för Japan som jag hade redan som barn. Det fanns illustrationer i mitt hem som etsades fast i mitt minne.

Ett av hans pågående bokprojekt just nu handlar om Japan. Handlingen är förlagd till en stad i södra delen av landet med stål- och fiskeindustri. Det var också hit han skulle resa på ett resestipendium från Författarfonden. Men även om själva resan är betald räcker det inte för hyra och mat i flera veckor.

– Jag vill inget hellre än att åka dit, men det går nog inte. Stipendiet ser ut att frysa inne.

Därmed är vi inne på temat gnäll och gnälliga författare. Det blåser snålt i kultursektorn. I korthet handlar det om att efterfrågan på böcker är så liten, att nya författarskap är så ointressanta för en bred allmänhet och att det finns få kanaler som media kan erbjuda. Mikael Berglund ingår i en ”gnällklubb” för författare i Umeå som delar med sig av sina plågor och stödjer varandra. Det är så han, skämtsamt, beskriver det. Men nog finns det en suckande förtvivlan bakom hans lättsamma ironi.

Hans uppföljare Smekmånader, även den på Albert Bonniers förlag, har bara sålt i några hundra exemplar och förlaget har uttryckligen sagt att de inte tänker kosta på honom någon lansering. Förvisso har han blivit mycket väl bemött på förlaget och haft bästa möjliga redaktör, men reklam? Nej.

– Men det mest otroliga är att jag inte blivit inbjuden att prata om den nya boken på ett enda bibliotek eller liknande platser. Jag vill ju uppträda!

Det innebär inte att han och de övriga sitter stilla och väntar. När det inget blev av årets bokmässa i Göteborg, så startade de Bokmössan, en samtalsserie med start i Umeå.

Vad är problemet? Ja, alla författare når inte fram med sina verk till en bred publik och blir rika. Det kan ta årtionden eller varför inte en livstid.

Hans senaste bok, Smekmånader, är en negativ samhällsvision. Redan i titeln skorrar det. Smekmånad ska firas i bestämd form, inte i plural. I boken skickas nygifta Maija och Viktor på ett uppdrag till en ö i Bottenviken. Över deras huvuden svävar bestyckade drönare och runt armen har de varsin transponder. De ska bevaka landgränser och en mur har rests mellan Finland och Sverige. Det är som att kastas mellan de känslor som framkallas i läsningen av Daniel Defoes Robinson Crusoe och William Goldings Flugornas herre. För paret Maija och Viktor blir det en kamp om livet och förståndet. Likt den föregående utgivna romanen spelar naturen en avgörande betydelse och människans förtvivlade sökande efter ro.

I anslutning till boken finns en samling texter. Det är krönikor, så kallat utredningsmaterial och ”media”. Här framträder också Mikael Berglund som poet. Under rubriken Väntan med undertexten #2 20x3-07-11 står:

När jag tror mig känna botten av din själ


Har jag bara strandat på min egen

I väntan på saknaden


Ser jag dig


Bäras av tidvattnet


I sponten av det


Som en gång


Var din båt


Vi glider sakta från varann


Stund för stund


I väntan på saknaden


Ser jag dig

AHTI

Skulle du vilja vara poet?

– Jag dras i alla fall till det! Jag tror en av mina starkaste upplevelser av poesi var när jag läste Birgitta Trotzig. Det var någon som sa att jag låg nära hennes sätt att skriva, det var stort. Hon är i alla fall en otroligt bra författare.

Vi lämnar Bokcafé Pilgatan och stegen bär iväg till Gammlia. Här ligger Västerbottens museum inbäddad i snö. I utställningen Prioritet: Minoritet ropar väggarna efter berättelser, ett skriande behov av samtidsskildringar. Men eftersom utropet gäller de nationella minoriteterna, vars historia ofta saknas i museets arkiv, är det inget rop efter just Mikael Berglunds arbeten.

Inte just nu i alla fall.

Den stora väggkartan Västerbotten lockar dock till geografiska idéer. I utställningen Rock art in Sàpmi kommer naturen nära och hällbilderna från norra Skandinavien är gjorda av jägarfolk under stenåldern. Här tar vi många bilder, liksom vid den fina skidutställningen. Här måste man bara beundra den 5 200 år gamla Kalvträskskidan.

– Som barn tyckte jag inte om att åka skidor, men nu som vuxen älskar jag det. Gärna ospårat.

Vad kommer din nästa bokutgivning att handla om?

– Just nu hoppas jag få en bok antagen som jag skrev för två år sedan. Den handlar om en artonåring som sitter i fängelse för ett sexualbrott. Arbetsnamnet är  Hin vilket förstås syftar på att huvudpersonen är en djävul. Problemet är att han inte förstår vad han har gjort. Det känns som ett högst aktuellt ämne.