Åhall: Så redde jag ut kaoset efter min sena ankomst
Krönika Bildläraren Matilda Åhall berättar om en stressig morgon som ändå slutade med en bra lektion.
"Åh, nej! Hon är här!”
Inte det peppigaste en bildlärare kan höra klockan 8:06 efter en 45 minuter lång konflikt med Göteborgs cykelbanor.
Så här års kan det vara något av en utmaning att ta sig till jobbet. Jag ska dock inte klaga allt för mycket, på västkusten kommer vi lindrigt undan. För det mesta regnar vintern bort, till glädje för cyklister och för dem som ska försöka få västkustska elever, svältfödda på snö, att låta bli att kasta sagda nederbörd vilt omkring sig. Eller som strax före jul, när mina sexor envisades med att bära in den i korridoren i slutet av rasten "för att ingen annan ska ta den". Efter tuffa förhandlingar fick vi lärare avstyrt både inomhussnöförvaring och ett system med "snövakter" som skulle turas om att vara ute på skolgården under lektionerna.
Seglivad föreställning om håltimme
Nåja, till saken. Klockan är 8:06 och jag möts av ”Åh, nej! Hon är här!”.
Hoppandes på ett ben krånglar jag av mig överdragsbyxorna samtidigt som jag samlar in telefonerna i klassrumsdörren och hälsar god morgon. Min dator är urladdad. (”Ni ska alltid ha med er fulladdade datorer till skolan!”). Projektorn har hamnat på sniskan. Jag har inte fått i mig den korrekta dosen koffein. Kissnödig är jag också.
Jag är i allmänhet i tid, men inte i god tid.
”Vet du, om du hade kommit nio minuter senare så hade vi fått håltimme.”
”Nej, så är det inte”, svarar jag, samtidigt som jag undrar var denna seglivade föreställning kommer ifrån.
Tack och lov så är jag van vid mig själv och min snåla inre tidskänsla. Hur jag än vrider och vänder på mig så lyckas jag aldrig vara i god tid på morgonen. Jag är i allmänhet i tid, men inte i god tid. Därför har jag tagit för vana att skriva morgonlektionens instruktioner på tavlan innan jag går hem på eftermiddagen. Det räddar mig den här morgonen också.
Smygkokar kaffe
Efter en något grinig lektionsstart så är 8AB grön i gång. De ska göra en visuell gestaltning av en text som har en särskild betydelse för dem. Jag hinner gå runt och prata med eleverna om deras gestaltningsprocess. Jag hinner också ladda datorn, ta närvaro och kasta ett getöga på mejlen. Dessutom hinner jag smyga ut till keramikrummet och sätta på en kopp kaffe i min mycket otillåtna och hemliga (inte nu längre) kaffebryggare.
Asså, jag älskar min hjärna just nu!
Samma elev som meddelade sin besvikelse över min ankomst är nu i gång med en visuell gestaltning av den arabiska Wikipediatexten om Lionel Messi. Det blir ett montage där en teckning av fotbollsstjärnans ansikte syns genom en utklippt silhuett av hans välkända målgest. Delar av Wikipediatexten ska skrivas i olika färger på arabiska, engelska och svenska runt bilden som ska filmas med Imovie och få ett ljud också. Det kommer att bli bra.
Eleven som informerade om sin eventuella rätt till håltimme ska gestalta texten till ”Bä, bä vita lamm” … man kan inte lyckas jämt.
Ett relativt lugn har sänkt sig över klassrummet när en annan elev utbrister:
”Asså, jag älskar min hjärna just nu!”
Klockan 9:50 är det dags att avsluta.
”Ställ upp stolarna!” ropar jag för döva öron.
Rättelse: I senaste numret av tidningen Ämnesläraren, där krönikan först publicerades, hade en formulering ändrats så att det framstod som att skolan verkligen har infört ett system med "snövakter". Det är självklart inte fallet. Vi ber Matilda Åhall om ursäkt för missen.
LÄS ÄVEN
Åhall: Ritpapperet får mig att vilja dunka huvudet i väggen
Åhall: Ett färgstarkt lärarlag som blev bäst mot alla odds
