Lärares coronabubblor är kolossalt trånga
Krönika
ORDET BUBBLA LÅTER så gulligt. Jag tänker på ljusrosa tuggummibubblor som spräcks och fastnar på hakan. Eller skira såpbubblor som stiger mot skyn varma sommardagar. Och så finns det ju trevliga guldfärgade bubblor som sprakar i glas. Anders Tegnell pratar om att vi ska leva i bubblor. Vi ska begränsa smittspridningen så mycket som möjligt genom livet i bubblan. Så få människor som möjligt ska husera i smittskyddsbubblan. Då förhindrar vi sjukdom och en vacker dag kan bubblan spricka och hela mänskligheten blir som vilda kossor på kosläpp.
Problemet för mig och mina kollegor är att vi framhärdar vår existens i alldeles gigantiska bubblor. Här finns visserligen inget utrymme för mormor eller brorsan eller bästisen. Men det finns plats för en sjuhelsikes massa elever, medresenärer i kollektivtrafiken och kollegor. Med lite klipsk överslagsräkning tänker jag att min bubbla rymmer tresiffriga nummer när det kommer till personer jag träffar varje dag.
Dessvärre är bubblan trång. Jag vet att Tegnell vill att den ska vara rymlig men kruxet är att det verkligen inte finns plats. Bänkar står lite för nära, matsalar och korridorer är lite för små för alla dessa elever och kollegor som vältrar omkring i min bubbla. Jag vet att Folkhälsomyndigheten har snillrika lösningar även på det. Öppna fönstret i bubblan, säger de. Men hur i hela friden gör man det när fönstren i min bubbla sitter fast eller när kollegan inte törs öppna fönstren av rädsla för att någon stackars elev ska trilla ut? Men lägg om schemat i bubblan då, säger Folkhälsomyndigheten styvnackat.
Min bubbla bjuder in mina barns bubblor, de har också varit på sina skolor och nu blir det megamycket virusutbyte om oturen faller på.
Jag vill inte måla fan på väggen här men att lägga scheman tycks vara ett förbaskat sjå och det görs liksom inte i en frejdig handvändning. Jaja, gå ut ur bubblan för bövelen, mumlar Tegnell otåligt. Nu är det april och ljuset stannar längre på dagarna. Gå ut och andas frisk luft! Att det snöar småspik eller pinar snålblåst är ju liksom som det är. Måhända är jag lite trött och fantasilös men jag vet inte exakt på vilka skogsstubbar jag ska placera ut mina tonåringar för en heldag i naturen med svenska och samhällsorienterande ämnen. Jag vet inte riktigt hur jag ska baxa ut whiteboardtavlan och storbildsteven till utvalt skogsparti.
Det är spännande på eftermiddagen för då töms min bubbla nästan. Alla elever försvinner hem till sina andra bubblor och jag släpar hem min egen bubbla till min familj. Här blir det bubbelkrock. Min bubbla bjuder in mina barns bubblor, de har också varit på sina skolor och nu blir det megamycket virusutbyte om oturen faller på. Tick tack säger klockan och snart är jag och bubblan tillbaka i klassrummet igen. Då möts allihopa återigen och det blir bubbelkollision de luxe. Vidta åtgärder, säger Folkhälsomyndigheten. Sätt klistermärken i golvet, se till att ungarna tvättar händerna och upplys alla om viruset. Jajamen, allt detta görs, av plikttrogen skolledning och samvetsgranna lärare. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över omfånget på min bubbla. När jag läser att smittspridningen bland unga ökar (personer upp till 19 år stod för 21% av smittfallen förra veckan!) skenar mina tankar iväg bort från Hubbabubba och såpbubbliga sommardagar. Jag fastnar liksom vid tanken på om min och mina kollegors kolossala umgängesbubblor kanske kan ha något med det hela att göra?
Post scriptum: En flaska champagne innehåller ofattbara 49 miljoner bubblor, ett faktum som jag hoppas att vi lärare kan undersöka närmare under kommande sommarmånader.
LÄS ÄVEN
Tegnells peppande ord till alla lärare
