”Låt lärare själva bestämma över dokumentationen”

Den här artikeln publicerades ursprungligen på lararnastidning.se

Svensk skola genomsyras av en osund dokumentationskultur. Riksdag och regering behöver rensa i sina styrdokument och huvudmän och skolledningar sluta lägga till krav utöver de obligatoriska.

Dokumentation av elevernas lärande ska utgöra en liten del av vad lärare använder sin arbetstid till. Men idag stjäl dokumentationen allt mer värdefull lärartid och utgör ett arbetsmiljöproblem.

Alla skulle vinna på att lärare istället kan ägna tiden åt att planera sina lektioner, att sitta ned en stund extra med elever som behöver stöd eller att fundera över nya lektionsupplägg med kollegor. Undervisningen blir självfallet som bäst när vi lärare istället får använda tiden på det sättet.

Jag säger inte att elevernas kunskaper inte ska dokumenteras. Viss dokumentation är oumbärlig, men den måste vara ändamålsenlig. Att till exempel samma uppgifter dokumenteras flera gånger i olika system, både analogt och digitalt, medför en helt onödig arbetsbelastning. Larmen om tungarbetade digitala lärarplattformar som stjälper snarare än hjälper har tyvärr duggat tätt de senaste åren.

Johanna Jaara Åstrand, ordförande Lärarförbundet.

Och vem ska egentligen få avgöra vad som ska dokumenteras? Politiker? Byråkrater på myndigheter och kommunförvaltningar? Rektorer? Föräldrar? Eller är det faktiskt så att det är vi lärare själva som ska ha ett avgörande inflytande? För mig framstår det sistnämnda som självklart. Lärare borde i högre grad få bestämma när och vad som ska dokumenteras.

Utbildningspolitiken behöver präglas mer av tillit och förtroende och ge tillbaka kontroll och inflytande till oss lärare. Regeringen borde snarast tillsätta en utredning för att lätta på dokumentationskraven i styrdokumenten.

Men det finns också ett jobb att göra lokalt för att trycka tillbaka den tidstjuv som utgörs av överflödig rapportering och dokumentation. Det är inte ovanligt att huvudmän ställer högre krav än vad statens styrdokument anger. Men få lärare har en så hanterbar arbetsbelastning att de hinner dokumentera mer än vad som krävs i författningarna.

Vi som fackförbund behöver med än större kraft ifrågasätta de krav på dokumentation som ställs av huvudmän, skolledningar och föräldratryck. Vi behöver sätta press i varje kommun och på varje arbetsplats.

Systematiskt och återkommande behöver vi ställa en rad frågor till de ansvariga lokalt: Finns dokumentationskravet i de statliga styrdokumenten? Genomförs dokumentationen på ett ändamålsenligt sätt?  Bidrar den verkligen till att främja elevens kunskapsutveckling? Följs dokumentationen upp och kommer till användning? Behöver dokumentationsuppgiften verkligen utföras av just en lärare? Är den digitala plattformen väl fungerande och har risken för dubbeldokumentation eliminerats?

Om svaret inte är jakande på dessa frågor sker överflödig och icke-professionell dokumentation. Som fackliga företrädare är det vår uppgift att tillsammans agera och påtala detta för skolledningar och huvudmän.

Dokumentation ska vara ändamålsenlig och lärares professionella bedömning forma system och rutiner. Det är dags att rensa upp i dokumentationsfloran.