Läraren Maksym hjälper Ukraina under sommarlovet

Strax innan midsommar gick gymnasieläraren Maksym Kornilov från Härjedalens gymnasium på sommarlov. Då var grovplaneringen klar inför höstterminens lektioner i matematik och ekonomi. Tidigare somrar har han åkt ned till sitt hus i Chernihiv i norra Ukraina för att hälsa på sin mormor, bror, släkt och vänner. Men sedan kriget bröt ut den 24 februari i år, är inget sig likt.

Hustrun hamnade mitt i kriget

Hans fru, som åkte ned från Sverige till södra Ukraina i början av februari, hamnade efter några veckor mitt i kriget och fick söka skydd under två veckor i en källare i Mykolajiv i södra Ukraina, där hennes föräldrar bor.

– Min fru och nioåriga son, är från södra Ukraina där det är katastrof nu. Jag och min fru gifte oss förra året men vi har känt varandra länge. Jag hämtade dem från Polen efter att kriget brutit ut. Tack och lov är de här i Sverige nu. Hennes föräldrar vill inte lämna sitt hem. De säger att om de ska dö så vill de dö hemma. Det finns ett kärnkraftverk i staden som raketerna flyger över och om raketer träffar där blir det katastrof på en gång. Varje dag skriver de i sms: raketer, raketer, raketer, säger han.

Den 27 februari, några dagar efter att Ryssland attackerat Ukraina, lämnade Maksym Kornilov sin bostad i Sveg för att köra ned till gränsen mellan Polen och Ukraina. Han kände sig maktlös, orolig för sin familj och släkt och ville göra något för att hjälpa till. På två dagar hade han, med hjälp av Svegbor, lyckats fylla sin bil, ett släp och en takbox fullproppade med förnödenheter. Det var matkonserver, blöjor, täcken, varma kläder och mycket annat.

– Mina vänner i Sveg hjälpte mig också att samla in pengar så jag kunde köpa in receptfri smärtstillande medicin, första förbandsutrustning, liggunderlag, pannlampor, sovsäckar och annat i Polen eftersom det är billigare där, säger Maksym Kornilov.

Han hus är förstört

I hans hemstad Chernihiv som ligger så långt norr ut i Ukraina som man kan komma, på gränsen till Vitrysssland och Ryssland, hade de ryska attackerna startat direkt efter krigsutbrottet.

– Mitt hus där är totalförstört. Min bror, hans fru och två barn har varit evakuerade till Kiev men de har fått åka tillbaka till Chernihiv nu. Alla män i min släkt är på plats hemma och mina kusiner och deras barn vill inte åka någonstans utan har valt att stanna kvar, säger han.

Maksym Kornilov berättar att brodern hade ”tur i oturen” att en rysk raket landade framför hans hus och en annan strax bakom huset.

– Ovanvåningen är förstörd och alla fönster är krossade. Men huset står i alla fall kvar till skillnad från grannarnas som brann ned till grunden. Jag har sett bilder och video och det ser inte bra ut men min bror försöker nu renovera huset, säger han.

Fotbollen lockade honom till Sverige

Maksym Kornilov har bott i Sverige i 15 år. Han kom hit för att bli fotbollsspelare i Sveg IK och sedan Ytterhogdals IK i Härjedalen. Efter fotbollen har han stannat kvar i Sverige.

Hans yrkesliv har under senare år kretsat kring att undervisa gymnasieelever från Härjedalen med omnejd på både yrkesprogram och högskoleförberedande program i ämnen som matematik, företagsekonomi, ledarskap och organisation. Han undervisar också i ukrainsk litteratur på distans i en skola i Eskilstuna.

– På grund av att jag har många ämnen i min lärarlegitimation så nyttjar de mig ganska mycket på olika program i min skola. Det kan bli mycket ändringar i mitt schema som gör att jag måste planera om mycket vilket jag inte är så nöjd med, säger han och skrattar till lite uppgivet.

Men det är små problem i livet i jämförelse med vad hans familj, släkt och vänner får genomlida i Ukraina. Flera av hans vänner strider och en av hans bästa vänner från universitetet blev skjuten i strid den 28 mars.

– Jag hade kontakt med honom hela tiden och dagen innan han blev skjuten ringde han och frågade om jag kunde hämta hans fru och 13-åriga dotter som satt i en ockuperad by. Det fanns varken broar eller vägar kvar där som fungerade men hon hade då redan lyckats fly över floderna med hjälp av en man som hade båt. Efter ett par dagar lyckades hon ta sig ut ur Ukraina men då var hennes man redan död. Hon och dottern kunde ta sig vidare till släkt i Tjeckien och klarade sig, berättar Maksym Kornilov.

Packar bilen full med förnödenheter

Efter krigets start var Maksym Kornilovs hemstad under ständiga attacker. Nu har det lugnat ned sig något även om det skjuts raketer varje dag.
Han har tät kontakt med sin bror, andra släktingar och vänner via sms och telefon.

När det var som värst kom hans bror och han överens om att hålla kontakt via sms varje halvtimma. Hans 90-åriga mormor slapp uppleva krigsutbrottet då hon avled förra hösten efter en längre tids sjukdom.

I mitten eller slutet av juli räknar Maksym med att vara redo att åka ner igen till Nynäshamn för att ta färjan över till Polen och sedan korsa landet för att komma till den polsk-ukrainska gränsen. Han har byggt upp ett kontaktnät i Polen från sina tidigare resor vilket gör det enklare den här gången.

– Jag har träffat så många briljanta människor som hjälpt till vid polsk-ukrainska gränsen från morgon till kväll. Pålitliga och hjälpsamma människor. Jag vet knappt alla positiva adjektiv som kan beskriva dem, säger han.

Den här gången måste han prioritera noga vad han tar med sig så att det viktigaste som efterfrågas kommer med. För det är inte så lätt att låna en större bil eller ett släp när han ska åka till ett krigsdrabbat land. Han vågar ju inte lova att den kommer hem igen, konstaterar han.

Han hoppas dock att människor även denna gång ska vara villiga att hjälpa till och skänka saker som behövs.

– Nu har jag beställning från folk i Ukraina att de behöver slitstarka kläder som jakt- eller militärkläder. Det behövs också ryggsäckar, multifunktionella knivar, vattenreningsfilter och vattenreningstabletter, pannlampor, powerbanks, liggunderlag, första förbandsutrustning för att stoppa blödningar och mycket annat, säger han.

Minnen som etsat sig fast

Om han själv kommer att kunna korsa gränsen vet han inte. Han tar ett steg i taget.

– Jag vill så gärna åka till min hemstad och hälsa på min bror och se vad som hänt med egna ögon. Men vi får se om det blir möjligt för även om det är lugnare där just nu så kommer det raketer varje dag, säger han.

Tidigare har han kunnat ta sig till bland annat gränsstaden Lviv i Ukraina men fått hjälp av ukrainsk militär med att föra över allt han haft med sig. Han arbetade även som volontär vid gränsen under ett par veckor vid sin första resa.

– Det värsta var att se alla kvinnor och barn som stod mitt i vintern och frös i långa köer intill den polska gränsen. Det var otroliga saker som jag fick se även om jag inte såg striderna. Det fanns bebisar som frös så svårt att hjärtat stannade, säger han och tystnar.