Uppdraget: Så ska de rädda problemskolan

Rummet är kalt. Det ryms några högar med läroböcker längs ena väggen och ett litet bord står vid fönstret på den röda plastmattan. Men om kontoret är oansenligt, så är uppdraget som utförs här desto mer iögonfallande. Aldrig tidigare har två personer från Skolinspektionen jobbat heltid för att åtgärda brister på en skola, så som Joel Axberg och Agneta Kenneberg nu gör på Storvretskolan.

– Skolinspektionen har påtalat bristerna på skolan sedan 2016 och Botkyrka har förelagts med vite två gånger. Men trots att bristerna är så pass allvarliga har man inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att komma till rätta med dem. Därför är vi nu här för att säkerställa att kommunen tar det ansvaret de måste ta för att komma till rätta med bristerna, säger Joel Axberg.

Skolinspektionen kan inte stänga kommunala skolor, men som yttersta åtgärd kan man besluta om statliga åtgärder för rättelse. Det innebär att staten får gå in och bestämma vad som behöver göras för att en allvarlig situation på en skola ska bli bättre – och kommunen står för notan.

I beslutet från den nionde januari i år konstateras det bland annat allvarliga brister i arbetet med att utreda och ge elever särskilt stöd och att undervisningen inte är anpassad till elevernas förutsättningar och behov i tillräckligt hög utsträckning. Nästan en fjärdedel av eleverna uppger att de inte känner sig trygga i skolan och 37 procent av eleverna att de inte kan jobba i lugn och ro på lektionerna. Det 21 sidor långa beslutet är tung läsning.

– Huvudmannen borde ha tagit vårt första beslut på större allvar och förstått att det var så pass allvarligt. Det ska inte ta så här lång tid, säger Agneta Kenneberg.

Nu ska det gå snabbt. Senast åtta månader efter beslutet ska Skolinspektionen göra en uppföljning. Fram till dess står Botkyrka kommun för kostnaderna för Agneta Kennebergs och Joel Axbergs dagliga arbete – och de åtgärder de finner nödvändiga för att avhjälpa bristerna.

En månad har gått, sju återstår. Vad har de gjort hittills?

– Vi började med att göra en nulägesanalys, eftersom beslutet baseras på besök som är gjorda sedan ett tag tillbaka. Därefter har vi helt enkelt följt den nya skolledningens arbete och försöker få dem att fokusera på de brister som vi är här för, säger Agneta Kenneberg.

– Exempelvis är vi med på lektionsobservationer, där vi handleder lärarna och ger feedback kopplade till deras lektioner eftersom undervisningen är en del i bristerna, säger Joel Axberg.

Det gör att mycket av tiden spenderas i klassrummet och enligt skolinspektörerna har eleverna mestadels varit positiva till deras närvaro.

– Jag upplever att de tycker att det är bra att någon tar tag i skolan och vi försöker verkligen förmedla att vi är här för att de ska få den utbildning och undervisning som de har rätt till, säger Agneta Kenneberg.

Att få sin skola uthängd som en problemskola har dock inte varit så lätt, menar Agneta Kenneberg.

– Många av eleverna tycker mycket om sin skola och har tyckt det varit jobbigt att få skolan synad på det här sättet i media. Sedan får vi å andra sidan höra från andra elever att det är bra att vi är här och att det behövs.

Paradoxalt nog var det just de svarta rubrikerna som lockade den nya ledningen, Lillemor Bergquist och Susanne Norman, till skolan.

– Vi har startat upp ett konsultföretag tillsammans och vill gå in i skolor som har problem och vända dem, förklarar Susanne Norman.

De har arbetat tillsammans tidigare, och vet att det i normala fall tar sina år att förändra en skola från grunden. Den här gången har de åtta månader på sig.

– Vi vill undersöka ifall de metoder och arbetssätt som vi har erfarenhet av och tror på kan överföras hit. Det är ett test för oss, en utmaning helt enkelt, säger Lillemor Bergquist.

Sagt och gjort. Efter att ha sett Storvretskolan i ett nyhetsinslag i SVT:s Aktuellt mejlade de Botkyrkas kommunchef och sa att de var redo att ta sig an uppdraget. Samma dag som Skolinspektionen flyttade in på sitt kontor på skolan, gjorde även den nya ledningen sin första arbetsdag på plats.

– Det var kaos. Elever som sprang i korridorerna, de skrek hela tiden och slogs, säger Susanne Norman.

– Det mest skrämmande när man kom hit var att eleverna i så hög grad saknade respekt för andra, både för vuxna och jämnåriga. Personalen hade tappat vad normala krav och förväntningar är i en skola. Det var i många fall en trött och uppgiven personalgrupp. Man ursäktade beteenden med diagnoser eller att eleverna hade en svår bakgrund, säger Lillemor Bergquist.

Första steget på plats var att skapa struktur och att lägga en plan. Den sitter uppe på väggen i arbetsrummet nu, de pekar mot den när de beskriver vägen framåt. Att skapa ordning, reda och studiero genom att befästa ordningsreglerna blev första steget.

– Det var inte så att regler saknades på skolan, men få elever efterlevde dem. Det var skoförbud och ytterklädesförbud, men eleverna traskade runt med skor och huvor. Vi ville sätta ner foten och på ett synligt sätt visa vad som gäller, säger Lillemor Bergquist.

Nu hänger det skyltar med överkryssade skor i alla skolkorridorer.

– Vi vet att om man tar små konflikter så slipper man större konflikter. Börjar man låta mössorna vara på så får man diskutera huruvida man sitter med fötterna på bordet eller inte. Det blir en tänjning av gränserna hela tiden, säger Susanne Norman.

Så fort eleverna bryter mot ordningsreglerna skickas de till Lillemor Bergquist och Susanne Norman.

– Vi tar hand om de här samtalen, dels för att lära känna eleverna och få en bild av vilka insatser som behövs, men framför allt för att lärarna och eleverna ska få arbetsro så de kan bedriva sin undervisning utan det här tjafset, säger Lillemor Bergquist.

– Tidigare gick stora delar av lektionen åt till att korrigera eleverna och det var ändå bara hälften som efterföljde reglerna, säger Susanne Norman.

”I klassrummet ska läraren vara tillräckligt stark i sin ledarroll för att ordningen ska bibehållas”

De beskriver båda en skola med bristande ordning, struktur och ledning – men inte brist på resurser.

– Det finns mycket resurser, vi har aldrig sett något liknande tidigare. Det är inte ovanligt att man tror att lösningen är att plocka in fler personer och fler assistenter i klassrummet. Men problemet har inte varit antalet personer utan att personalen känt sig bakbunden i någon slags otrygghet och brist på samstämmighet kring hur man ska agera, säger Lillemor Bergquist.

– De blev passiva i arbetet – och det berodde inte på att de inte ville göra saker, personalen här är superengagerad. Men de har blivit guidade till att jobba på ett sätt som inte ger resultat, säger Susanne Norman.

Nu jobbar de för att lärarna ska återta makten i klassrummet.

– Elevassistenter kan stötta tillfälligt, men vi jobbar alltid för att de ska ut ur klassrummet och jobba med värdegrunden i praktiken på golvet. I klassrummet ska läraren vara tillräckligt stark i sin ledarroll för att ordningen ska bibehållas, förklarar Susanne Norman.

Metoden kommer från resursskolan Studio 23 som de byggde upp på Ekerö.

– Vi jobbade utifrån principen att undervisningen är helig, lärarna ska undervisa varenda minut medan elevassistenterna tar hand om det sociala och jobbar beteendemässigt för att eleverna ska fungera i undervisningen. Vi vill skapa skolsmarta elever, fortsätter Susanne Norman.

Hon har själv en bakgrund som elevassistent och brinner för att arbeta med de svåraste eleverna. Därför har hon snabbt lagt en del av sitt fokus på de tolv hemmasittare som finns på skolan.

– När jag ringde föräldrarna sa de att Storvretskolan var ett avslutat kapitel, att eleverna aldrig skulle tillbaka hit. Men jag gav mig inte, jag tjatade och sa att jag kunde komma till dem, till biblioteket eller ett badhus – var som helst där eleven kände sig trygg och vi kunde till slut få till ett möte, säger Susanne Norman.

Nu har åtta elever kommit tillbaka till skolan.

”De har blivit ifrågasatta och granskade i media samtidigt som de har haft en tuff arbetsmiljö”

Lillemor Bergquist är egentligen pensionerad rektor, men efter ett halvår hemma saknade hon skolan.

– Jag brinner för att skapa framgångsrika skolor där undervisningen är effektiv och där personalen stimulerar och engagerar eleverna till att nå så långt som möjligt i sin utveckling. Det är en sorg för mig att så många skolor inte fungerar i dag.

Lillemor Bergquist beskriver att hon vill få lärare att växa genom olika utmaningar där lärare kan arbeta som förstelärare, årskursutvecklare och ämnesutvecklare. Ambitionen är att de ska knytas nära aktuell forskning och ges mandat att utveckla annan personal.

– Jag vill få personer att växa och ta ansvar så att verksamheten rullar på av sig själv. Lärarna blir självständiga och drivs av inre kraft och detsamma gäller eleverna. Vårt mål är att när vi lämnar Storvretskolan så lämnar vi rakryggade och nyfikna elever och lärare som säger att Storvretskolan är den bästa skolan och att de är stolta över den.

Men, konstaterar hon, det är en bra bit kvar:

– När vi pratar med eleverna i dag säger de att det här är en skitskola och att vi inte kommer kunna göra något åt den. Vi säger att de ska få se.

Och hur får man med sig lärarna?

– Det är ju det svåra när man är under tidspress, såklart. Utöver stora kostnader för Skolinspektionen och för de insatser de beslutar om så är det en mycket speciell situation för alla inblandade. Därför vill vi få till en ”normal skola” så fort det bara går – i oktober senast ska vi ha kommit så långt att den blir godkänd vid en inspektion. Det gör att vi inte hinner förankra på det sätt man vanligtvis gör i skolan, säger Lillemor Bergquist.

Men hon tror trots allt att det finns en poäng med att det ska gå snabbt.

– I det här läget kan man dra av plåstret långsamt eller så försöker man göra som vi, det vill säga snabba förändringar som förhoppningsvis ger snabb effekt. Ibland har vi varit tvungna att ta beslut som är lite obekväma – det följer med ett sådant här uppdrag. Vårt fokus ligger inte på att bli populära, vårt fokus ligger på att skapa en skola som ger eleverna de bästa möjligheterna. Förhoppningsvis blir alla nöjda när vi är klara med vårt uppdrag, säger Lillemor Bergquist.

Hon förstår dock att det är en väldigt utsatt situation lärarna befinner sig i:

– Lärarna är helt fantastiska. Flera av dem har varit med och byggt upp skolan eller själva varit elev i skolan – den här skolan är en viktig del i deras liv. Många sliter och gör sitt bästa för att göra skillnad för de här ungdomarna. De har blivit ifrågasatta och granskade i media samtidigt som de har haft en tuff arbetsmiljö. Många är av naturliga skäl trötta och slutkörda.

– För elevernas och personalens skull är det därför viktigt att den här skolan vänder så snart som möjligt. Och med det vi har hunnit på fyra veckor är vi helt säkra på att det kommer att ske inom utsatt tid, säger Susanne Norman.

Men det är fler som har velat vända Storvretskolan. Biträdande rektorn Armin Bahremand har under sina fem år på skolan sett många rektorer och lärare komma och gå.

– Det här är ett socioekonomiskt utsatt område, med lågutbildade föräldrar och elever som inte får samma uppfostran hemifrån som i ett annat område. Det betyder att lärarna också måste uppfostra eleverna, vilket är jättetufft. Det är svårt att få hit utbildade lärare, säger Armin Bahremand.

Viveca Craig som är specialpedagog på skolan och ombud för Lärarnas Riksförbund håller med om att det har varit hög personalomsättning.

– När jag började här för två och ett halvt år sedan så jobbade jag som svensklärare. Det första eleverna gjorde var att fråga om jag också var vikarie. Så vana var de vid att folk kom in och slutade mitt i terminen, säger Viveca Craig.

De många överlämningarna mellan personalen gjorde att det helt saknades dokumentation kring eleverna.

– Vi började från noll, säger Armin Bahremand.

I dag har personalomsättningen minskat på Storvretskolan, menar Viveca Craig. Man påverkas dock fortfarande av lärarbristen på närliggande skolor.

– Vi fick två klasser fyror, den ena hade en ganska bra läs- och matematikutveckling medan det i den andra klassen var väldigt många som inte kunde läsa och skriva överhuvudtaget. Den duktiga klassen hade haft en äldre lärare som uppenbarligen hade haft läs-, skriv- och talinlärning. Den andra klassen hade haft olika vikarier som hoppade in. Där ser man så tydligt vikten av att ha en utbildad lärare, säger Viveca Craig.

– Jag har haft elever här som inte har kunnat läsa och skriva fast de går i årskurs 9. Vad har hänt på vägen? Det är ju fruktansvärt.

”Det var inte så som det beskrevs, skolan är inte så dålig och vi har många duktiga elever”

Viveca Craig jobbar hårt med läs- och språkutvecklingen på skolan, men behoven är stora och det är svårt att räcka till. Ändå trivs hon på skolan.

– Förra året hade vi tolv elever i årskurs fyra som inte kunde läsa och skriva när de kom hit. Det är sånt som vi måste kämpa med, men vi har väldigt bra kollegor och arbetslag som hjälper varandra. Med så många elever med olika särskilda behov gäller det att man håller ihop. Det skulle inte funka annars, säger Viveca Craig.

Enligt Armin Bahremand är det dock en omöjlig uppgift med befintliga resurser.

– Man har inte satsat. Vi har skrikit om resurser i flera år, men har inte fått något. Hur ska man jobba med ett språkutvecklande sätt när man inte har resurser, när elever kommer till skolan som analfabeter i årskurs fyra? Vi söker en annan skolform för de här eleverna varje år men eleverna får nej, det finns ingen som kan ta emot dem. Då sitter vi med en speciallärare på skolan som ska fixa allt.

Viveca Craig har större tilltro till utvecklingen på skolan och tycker att mycket har hänt sedan den nya ledningen kom på plats.

– Jag tycker att det känns bra och att det går framåt, det händer saker varje dag. Vi jobbar mot att få ökad arbetsro och studiero och allt pekar åt rätt håll.

Det svåraste har i hennes tycke varit mediebevakningen.

– Det kändes tungt på något sätt. Det var inte så som det beskrevs, skolan är inte så dålig och vi har många duktiga elever, säger Viveca Craig.

Även Armin Bahremand anser att mycket har hänt sedan Skolinspektionens beslut.

– Fasaden är ordnad, vi har blommor här och cafeterian har flyttat in i mitten av skolan. Eleverna tar av sig skor och jackor, annars hamnar de hos rektorn. Ledningen är uppenbarligen här för att fixa skolan. Men vad händer efter åtta månader? Vad händer när nya rektorn kommer? Stannar personen eller kommer han eller hon också gå efter sex månader för att det är så tungt?

Det finns lösningar, menar Armin Bahremand. Men de hittas innanför skolans fyra väggar.

– Jag tycker Botkyrka måste satsa nu. Det räcker inte att satsa på två konsulter och två rådgivare från Skolinspektionen – de måste satsa på personalen. Visionen finns hos oss allihopa. Vi vill jobba här, vi vill hjälpa de här eleverna. Men vi måste få förutsättningarna.