SO-lärarna: Så kan vi slippa stoffträngseln

Upprördheten var stor när det föreslogs att antiken inte längre skulle läras ut i grundskolan för att skapa lektionstid åt ”angelägnare saker”. Förslaget ströks raskt och stoffträngseln bestod.

SO-lärarna Fredrik Andersson – som är sammankallande i LR:s intresseförening för ämneslärare och sitter i förbundsstyrelsen – och Nabi Allahyarov är passionerat övertygade om att SO är det viktigaste och intressantaste som finns.

– I den bästa av världar skulle alla lektioner vara historielektioner, säger Fredrik Anderson.

– Diskussionerna i klassrummet, det är livet, hävdar Nabi Allahyarov.

Ska komplicera världen för eleverna

Fredrik har 23 års lärarerfarenhet, Nabi – en månad. De är kollegor på Färsingaskolan i Sjöbo.

– SO-lärarnas högre uppgift är att ge eleverna andra perspektiv än de de hade med sig till skolan, att komplicera världen för dem. Att förenkla världen är inte riktigt mitt jobb.

– Om jag får raljera lite: om matteläraren misslyckas får vi elever som räknar lite fel. Om läraren i svenska misslyckas får vi några fler felstavningar, men om SO-läraren misslyckas går samhället i förlängningen under, säger Fredrik Andersson.

Det är drastiskt uttryckt – men han är övertygad om sin sak: det är konstigt att SO ens ska behöva argumentera för mer lektionstid.

Och nej, stoffträngsel är inget nytt fenomen, enligt Fredrik Andersson. Han har pratat med äldre kollegor som vittnat om att de inte sällan bara hunnit fram till andra världskriget när eleverna gick ut nian.

Och han har en lösning: frigör tid genom att flytta hela block från grundskolan till gymnasiet.

– Det är lite svårt att argumentera för att eleverna ska lära sig samma saker om och om igen när det är så begränsat med tid. Jag förstår att det kan kännas oaptitligt att skära bort stora klumpar som till exempel antiken från undervisningen, men alternativet är att ta fram osthyveln och skära bort all ”överflödig” kunskap för att hinna med. Då försvinner i stället djupet i undervisningen. Det blir ytligare, mer abstrakt och därigenom svårare för eleverna att förstå, säger Fredrik Andersson.

En annorlunda lösning, alltså.

– Jag tycker att man ska dela upp historien tidsmässigt i stället: modern historia, från år 1750 i grundskolan, antiken i gymnasiet. Antingen får man göra hela världshistorien dåligt eller välja ut vissa delar och göra dem bra, tänker jag. Antiken skulle passa bättre i gymnasiet i och med att eleverna är mer mogna och förmodligen har större utbyte av den delen.

Frihet att anpassa innehållet

Att montera ner elevens val för att frigöra lektionstid är så klart möjligt eftersom man inte riskerar att trampa någon på tårna. Elevens val används till allt möjligt, läxhjälp, fördjupning för specialintresserade elever. Elevens val är bra när det används rätt men det är inte alltid som det är på det sättet.

Manligt och kvinnligt undervisande, är det ens samma ämne som undervisas i ytterligheterna?

– Den här undersökningen, att skillnaden mellan män och kvinnor är så tydlig och så… stereotyp. Det är lite svårt att ta till sig. Är det så att skillnaden är så stor att det någonstans äventyrar att eleverna får en likartad utbildning behöver man nog göra något, säger Fredrik Andersson.

Hur känner du inför hårdare styrning, för att allt ska hinnas med och kanske för att säkerställa att alla elever får en mer likartad undervisning?

– Jag är lite kluven till det. Samtidigt som det å ena sidan skulle vara skönt att exakt veta vad som ska läras ut och bedömas tappar man å andra sidan autonomi, professionalism, lokala företeelser och ja, status.

I  dag, förklarar Fredrik Andersson, får lärare göra egna val utifrån ett centralt innehåll. Det ger frihet att anpassa innehållet i undervisningen efter till exempel lokalsamhället och aktuella händelser.

– Många frågor som är viktiga här i Sjöbo är inte intressant i Kiruna och vice versa. De pedagogiska fördelarna är lätta att förstå.

Nabi Allahyarov har arbetat som legitimerad SO-lärare i en månad.

– Jag blir verkligen stressad av allt som ska läras ut. Jag har så många verktyg, så mycket ambition, så stor lust. En del kommer säkert att ge sig med tiden när jag får mer rutin, men det är ingen brist på utmaningar för tillfället, säger Nabi Allahyarov med andan i halsen.

Han delar Fredrik Anderssons bild av undervisningens högre mål, men ser andra lösningar för att hitta mer tid.

– Utöver allt som ska läras ut på begränsad tid så tar samtiden plötsligt en massa plats. Självklart måste vi diskutera det som händer i Ukraina till exempel, men det finns ju inte tid egentligen. Bara för att inte slarva bort en enda sekunds lektionstid har jag alltid ett par laddade lånedatorer till hands för de elever som glömt sin hemma eller som inte har något batteri kvar.

Uppfinner hjulet i varje ämne

Nabi Allahyarov är också inne på att få fler undervisningstimmar men famlar lite i mörkret kring varifrån man ska ta dem. Det pratas om att använda tiden för elevens val, säger han men ser även förbättringspotential med mer planering mellan lärare och ämnen.

– I mina ämnen ska eleverna skriva resonerande texter. Då måste jag först lära dem att skriva. Det kunde de ha lärt sig på svenskalektionerna, kan jag tycka, och man skulle kunna minska arbetsbördan något genom att fläta ihop ämnena mer, tror jag. Jag kan göra det med mina egna ämnen men ännu mer, grovplanera med andra lärare. Nu uppfinner vi hjulet i varje ämne.

Vad känner du inför en hårdare styrning inom SO? En litteraturkanon, till exempel?

– Det finns risker med att begränsa friheten. Min undervisning utgår från elevernas erfarenheter. Diskussionerna i klassrummet är otroligt viktiga. Ibland tar de längre tid än jag tänkt, men det ju det som är poängen. Vi jobbar med människor, inte med robotar. Man ska inte vara samma människa när man lämnar skolan som när man började. SO syftar till att få eleverna att tänka själva och göra dem till kritiska medborgare.

Ska svenska elever mätas med andra?

Han säger sig ha sett det men inte förstått hur det kommer sig att samhället efterfrågar instrumentell kunskap i så hög grad. Det mätbara, att en ingenjör värderas högre än en samhällskritiker.

Är det verkligen nödvändigt att mäta svenska elever mot sydkoreanska – eller mot Finland för den delen så som vi gör med Pisaundersökningen, frågar han sig.

– Finland får bättre resultat, men de sägs vara sämre på grupparbeten och samarbete, sämre på innovation. SO hjälper människor att forma sina egna liv. I slutändan handlar det om att leva eller bara överleva, säger Nabi Allahyarov.