Krönika Maria Wiman undrar vad Folkhälsomyndigheten håller på med, när grannarna Finland och Danmark gör tvärtom och vaccinerar sina yngre tonåringar som nu väller in i skolorna.
Som genom ett trollslag slås dörrarna upp och eleverna väller in i skolan. Jag är så glad över att de är här, så glad över skolstart och så glad över yrkesvalet jag gjort. Men jag är också en smula yr. För en pliktskyldig samhällsmedborgare likt jag själv som högaktningsfullt följt restriktionerna hela sommaren blir denna hord av människor överväldigande.
Mina elever är femton. De ligger precis under den magiska vaccinationsgräns som FHM dragit lite sådär på sniskan. De ska tydligen inte vaccineras, trots att de är så många, så virvelvindiga och så levnadsglada att de fullkomligt glömt bort pandemin under en lång och härlig sommar. Är man 12, 14 eller femton och ett halvt ska man ingen spruta ha. Åtminstone inte om man är svensk.
Enligt nygammal tradition har jag som lärare inte den blekaste aning om vad Folkhälsomyndigheten håller på med.
Hade våra tonåringar bott i exempelvis Finland eller Danmark hade situationen varit annorlunda. Då hade de snällt fått kavla upp. Där har nämligen myndigheterna bedömt att riskerna för barn att drabbas av en allvarlig covidinfektion är större än riskerna att få allvarliga biverkningar av vaccinet. Men i Sverige är det lite plingplong som vanligt. Vi kör vårt förutbestämda race med den röde grisens envishet.
Enligt nygammal tradition har jag som lärare inte den blekaste aning om vad Folkhälsomyndigheten håller på med. Själv är jag både dubbelvaccinerad och tillfrisknad från covid så för min egen del känner jag mig ganska lugn.
Dessutom är jag härdad efter år av hipp som happ-beslut, tvära kast och blindbocksstrategier. Skolans värld har ju behandlats som ett parallellt universum under hela denna gudsförgätna pandemi, så jag kan kaxigt säga att min hud har blivit ganska hård. Att våra tonåringar nu sitter och trängs överallt i skolor, med ett Deltavirus i spinn runtomkring, förvånar mig noll komma noll.
Jag är inte smittskyddsexpert och kan omöjligt veta om detta är rätt beslut att ta. Kanske gör våra grannländer fel. Kanske har fyra miljoner barn vaccinerats i onödan, vad vet jag? Jag kan bara konstatera att det finns en påtaglig och aldrig sinande nonchalans från Folkhälsomyndighetens sida. Vi lärare har ju skrikit oss hesa inför döva öron i över ett år. Eleverna trängs i skolor vars lokaler är byggda för mindre klasser. Vi har ingen möjlighet att distansera dem från varann, vi kan inte följa rekommendationerna. Många är dessutom halvvägs in i vuxenlivet. De rör sig fram och tillbaka i samhället, de smittar och de smittas. Nu har Ekström bestämt att skolan ska ha närundervisning till varje pris och skolplikten är sedan länge inskriven i lagen. Vi lärare är vaccinerade men våra tonåringar i grundskolan lallar vidare som att inget virus fanns.
Jag tänker på Finland och Danmark. Jag blir nyfiken på hur man resonerar där. Kan det vara så att det har gått en propp på Folkhälsomyndighetens huvudkontor, att kommunikationen med grannländerna liksom blivit rubbad? Jag kan inte låta bli att undra. Lyser lamporna överhuvudtaget därborta?
LÄS ÄVEN
