Förskolan med 300 barn: Så skapar vi trygghet

Det har gått fem år sedan Rönneholms förskola stod klar. En tre våningar hög byggnad i tegel och vit puts, med gröns-kande Rönneholmsparken precis intill. Två gårdar, en stor och en lite mindre och ytterligare några mer avskilda platser för stillsammare lek. Inomhus ryms 16 avdelningar, eller hemvister som det kallas på Rönneholm – samt en cykelgrupp. Förutom de egna hemvisterna finns även tillgång till flera olika ateljéer, rörelserum, pedagogiskt kök, bibliotek och till och med en takterrass med plats att leka, bord och en scen.

Här samsas närmare 300 barn och 52 pedagoger, och man skulle lätt kunna tro att dagarna är kaotiska. Men så är inte fallet, även om det tog flera år innan allt föll på plats. Förskolläraren Jessica Hell berättar att förskolan öppnade i pandemitider, hösten 2020, och att det i början var kämpigt att få ihop en bra organisation och ett bra årshjul.

– Vi kom alla från olika förskolor i Malmö, alla med sina förskolekulturer med sig. Allt var nytt, det var enormt stort, mycket ny teknik i huset och dessutom hade vi inte valt det här själva. Det var många som slutade, och även jag försökte söka mig bort flera gånger. Men hela tiden tänkte jag också: kan vi få det här att fungera? I dag har vi en stabil grupp och ledning, och jag är glad att jag stannade. Det är verkligen en jättebra arbetsplats, säger Jessica Hell.

Organisation ska ge barnen sitt mindre sammanhang

De 15 avdelningarna i huset är uppdelade i fem så kallade kluster, som ett slags förskolegrannar, med egna entréer. Varje kluster består av tre hemvister, vilket gör att varken barn eller vårdnadshavare har så många att förhålla sig till som man först kan tro med en så här stor förskola.

–  Varje kluster har även sin egen färg, min grupp är violett och vi har violetta västar. Det gör att vi alla syns tydligt på gården, vilket ger en trygghet för barnen, säger Jessica Hell.

Barnens tillgång till gården är även organiserad, de är aldrig ute allihop samtidigt. De äldre barnen är exempelvis ofta inne på förmiddagen och ute efter lunch. Då har de fritt spelrum även för mer vilda lekar utan att behöva ta hänsyn till de allra yngsta.

– Vi har även den lugna, lummiga delen där vi exempelvis brukar vara under inskolningsperioden. En mindre yta där det är lättare att ha gruppen samlad, säger Johanna Kjellander Hansen, förste förskollärare och representant i Rönneholms ledningsgrupp.

Hon berättar att de redan i ett tidigt skede konstaterade att det inte är möjligt för pedagogerna att känna igen och ha en nära relation med 300 barn.

– Det är viktigt att barnen har sina egna pedagoger, att de har sitt sammanhang i det lilla. Däremot har vi som jobbar här tillgång till det stora, med mycket kompetens i huset, säger hon.

Johanna Kjellander Hansen berättar att varje arbetslag, som har minst en utbildad förskollärare, samarbetar med de övriga två arbetslagen i sitt kluster. Tre gånger i veckan har arbetslagen gemensam vu-tid, och varje måndagsmorgon har de 19 förskollärarna i huset sin vu-tid samtidigt vilket möjliggör kollegialt stöd i båda fallen.

– Vi har även fått till en extra timme på fredagar när alla förskollärare samlas. Den samlingen håller vi förste förskollärare i och har workshops eller informerar om sådant vi vill nå ut med, säger Johanna Kjellander Hansen.

”Jag var jättenegativ men har ändrat mig helt”

På Rönneholm finns även rutiner för vikariehantering. De har två pooltjänster på plats, utöver personalen i arbetslagen, som vikarierar där det behövs. Utöver det har de även tillgång till Malmö stads egen bemanningsenhet, ”en supervikariebank”, som Johanna Kjellander Hansen uttrycker det, med två vikarier kopplade specifikt till Rönneholm såvida de inte behövs på annat håll.

– Skulle det bli så att alla i ett arbetslag är borta samtidigt sätter vi in en ordinarie personal från ett annat arbetslag så att det alltid finns någon som känner barnen, tillägger Johanna Kjellander Hansen.

Många som kritiserar storförskolor lyfter fram brister i den fysiska miljön, sådant som hade kunnat undvikas om man bara lyssnat på dem som faktiskt är experter, som förskollärarna.

– Vi fick vara med från ett tidigt skede, däremot hade vi inte jättemycket att säga till om tyvärr. Det där kan förhoppningsvis bli bättre i framtiden, säger Johanna Kjellander Hansen.

Hon berättar att de bland annat opponerade sig mot det geometriskt mönstrade golvet som designern förordade.

– Vi önskade enfärgade golv för att undvika att utsätta barnen för visuellt buller, men vi fick ingen respons. Vi köpte sedan stora samlingsmattor och la över. En annan sak gällde torkrum, vilket ju är bättre än torkskåp miljömässigt. Men jag hade egen erfarenhet av att torkrum är svåra att få att fungera. De svarade att det inte skulle bli några problem, men det tog två år innan vi fick dem att fungera optimalt. Jag önskar att vi hade fått tycka till mer, och att de hade lyssnat, säger hon. 

Förskolläraren Jessica Hell tycker inte att man ska vara rädd för att bygga storförskolor men att man inte ska se det som enda lösningen, och att det måste få finnas förskolor i alla storlekar.

– Jag tillhörde dem som var jättenegativa i början, men jag har ändrat mig helt. Vi har ett öppet klimat med den nya ledningen och mycket kollegialt lärande i olika former. I dag älskar jag att gå till mitt jobb, säger hon.

Lyssna på Förskolan: