Skolan borde klara inkluderingen bättre
Inkludering Vänta inte på diagnos! Skollagen säger att vi ska pröva anpassningar utifrån elevens svårigheter i skolan, inte utifrån vad BUP säger. Skolpsykolog Martin Johansson vill få upp tempot i EHT-arbetet.
Martin Johansson är skolpsykolog och jobbar i Uppsala kommun med årskurs 6–9. I sin vardag möter han föräldrar, elever, pedagoger och rektorer som ofta har vitt skilda uppfattningar om vad en psykologbedömning eller utredning ska leda till. Det finns ingen samsyn eftersom det inte heller finns något gemensamt att peka på eller sträva emot.
Om skolan ska lyckas bättre än den gör i dag behöver man förutom större resurser till flerlärarskap och mindre klasser även ett nytt synsätt hos rektorer, lärare och annan skolpersonal. Samtliga behöver ställa sig frågan: ”Hur kan jag anpassa mig och min skola så att den passar mina elever?” i stället för att bara köra på och driva skolan som de alltid gjort. I den samsynen är vi ju inte i en handvändning, så en viktig fråga blir: ”Vad gör vi med eleverna som kommer i kläm under tiden?”
Den krassa verkligheten får aldrig bli en ursäkt för skolan att sluta försöka.
– Skolan lägger alldeles för mycket tid och energi på att eleven kanske har npf och på vikten av utredning, säger Martin Johansson. Under tiden går man bara och väntar på resultatet från utredningen. Först från skolpsykologen, som allt som oftast bara bekräftar det man redan visste, att eleven har en begåvning inom normalspannet men något lågt arbetsminne, och att det kan finnas anledning att utreda vidare.
– Och sedan från BUP, halvåret senare, som kommer fram till en adhd-diagnos och skickar rekommendationer till skolan att undervisningen behöver anpassas efter detta. Men det visste vi ju redan när eleven för första gången togs upp i elevhälsoteamet, kanske ett år tidigare! Vi kan redan där prova oss fram med npf-anpassningar. Det står i skollagen att vi ska anpassa utifrån elevens svårigheter, det krävs ingen diagnos för det.
Har inkluderingen gått för långt?
– Skolan behöver från början ha tänket att det ska vara en skola för alla, så att allt från lokaler och schema till lektionsplaneringar fungerar även för elever med npf. Funkar det för dem så funkar det för alla. Det betyder inte att alla måste arbeta med sidorna 66–71 i matteboken på torsdag, utan handlar om grundstrukturer och bemötande.
– Jag tycker ändå att det går åt rätt håll, utifrån hur kunskapsläget utvecklas hos rektorer, elevhälsa och lärarkår. Sedan får vi inte glömma att det finns en gräns för hur mycket som är möjligt att göra i en verksamhet där 28 elever och en legitimerad lärare i en årskurs 2 är norm, oavsett kunskapsnivå och intentioner. Men den krassa verkligheten får aldrig bli en ursäkt för skolan att sluta försöka, att sluta vända på varje sten eller att sluta trolla med knäna.
– Jag ger inte mycket för systemet med ansökningar om tilläggsbelopp, säger Martin Johansson. Tänk om alla som var inblandade i dessa ansökningar, på skolor och centralt i kommunen, lade den tiden som de kräver på skolutveckling och främjande och förebyggande arbete i stället. Varje år ska man sitta och vrida och vända på formuleringarna för att totalt få ett femsiffrigt belopp. Personer från centrala elevhälsan kommer ut och informerar om vad man kan söka för, elevhälsoteam och rektor lyssnar uppmärksamt … men administrationen i arbetstid kostar typ lika mycket som man får.
