Specarnas kamp för att hjälpa alla elever

LÄS MER Yrkesgruppen som aldrig ger upp – nytt nummer ute

Man behöver inte springa in i väggen – den kommer över en automatiskt”, säger en specialpedagog i vår enkätundersökning. ”Trots att man vid varje utvecklingssamtal får höra att ’nej, du ska inte vara vikarie’, så hamnar man ändå där.”

”Specialpedagog och speciallärare ersätts aldrig vid vare sig oplanerad eller planerad frånvaro, så de som är kvar ska lösa flera tjänster utan resurser”, säger en annan.

Man arbetar på helger och lov trots att man redan arbetat 45 timmar plus ­förtroendetid.

Outbildad resurspersonal tas ofta upp:

”Något som inte nämns i specialpedagogutbildningen är ansvaret för att handleda och schemalägga elevassistenter.”

”Resurser bara anställs utan utbildning och ska sedan hand­ledas av specialpedagogen. Vissa behöver handledning hela tiden, är inte själv­gående alls, och ifrågasätter eller ignorerar åtgärdsprogram.”

Men mest brister det i skolledningen:

”Rektorerna vet inte vad jag gör, vet inte skillnad på specialpedagogers och speciallärares roller och vill att alla ska undervisa elever i klassrummet. Det är det som syns och det som räknas. Allt annat arbete, som pedagogiska utredningar, är ’osynligt’ … men de tar ändå för givet att det görs.”

”Det värsta är att man alltid ska behöva argumentera för sitt arbete. Kollegor har avundsjukt kommenterat att man inte har klass – när man som specialpedagog är den ständiga självklara vikarien och samtidigt ska sköta alla andra arbetsuppgifter, dubbelarbete utan ersättning. Men när jag är sjuk sätter man inte in vikarie för mig, så specialpedagogens arbete blir alltid liggande.”

Specialpedagogiks enkätundersökning besvarades av 1 274 speciallärare och specialpedagoger. Frågorna gällde deras arbetssituation i dag, med flervalsfrågor om fördelning av arbetstid och arbetsuppgifter samt möjlighet till individuella svar i fritext. 

En speciallärare skriver: ”Det förebyggande arbetet hinns inte med, det handlar om att släcka bränder eller att sopa askan.”

– Jag är inte alls förvånad, säger Wieland Wermke, professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet. Svaren visar att man har det dåligt, men på olika sätt. Det är absolut inte så att specialpedagoger och speciallärare inte kan lösa några problem och att allt bara är i djup kris, men jag förstår verkligen känslan av att varje ny droppe är den som får bägaren att rinna över.

Wieland Wermke menar att förväntningarna på specialpedagoger och speciallärare är för höga, särskilt sett till hur det samtidigt saknas resurser, och att man oftast inte ens har möjlighet eller mandat att dra i nödbromsen heller. 

– Mycket av besvikelsen jag ser handlar om att elevhälsan helst ska vara proaktiv, inte reaktiv och behandlande. Men det är ett arbete som faktiskt ligger mer hos rektorn, eller ytterst på kommunen. Det gäller att anställa många speciallärare och specialpedagoger, eller skapa fungerande trygghetsteam. När vi tänker ”prevention” förutsätts elever som inte är vad man kallar ”skolfungerande” – när det som egentligen behövs är en inkluderande kultur, bättre förståelse och acceptans av olikhet samt att ta bort stigmat kring särskilt stöd.

Charlotte jakobsson är speciallärare samt doktorand på Specialpedagogiska institutionen vid Stockholms universitet, där hon är mitt uppe i en licentiatavhandling med arbetstiteln ”Elevhälsans specialpedagogiska praktik – uppfattningar om ett komplext uppdrag i en storstadskommun”.

– Den visar samma sak som er enkät: tiden räcker inte till, säger hon. Man använder ramtid/reglerad tid, förtroendetid och tid som inte finns för att ”hinna med” utredningar och ansökningar, som utöver skrivandet innefattar specialpedagogisk analys och bedömning. Man arbetar på helger och lov trots att man redan arbetat mer än veckoarbetstid plus förtroendetid. Det framgår att en vanlig arbetsvecka består av drygt 45 timmar och att man därtill periodvis behöver arbeta mer än så för att hålla skolverksamheten flytande. Precis som i er enkät framkommer det i min avhandling att arbetet innefattar ständiga prioriteringar av den specialpedagogiska professionen, vilket jag tycker är anmärkningsvärt – ansvaret för insatser, eller att prioritera bort insatser, ska inte ligga på enskilda individer utan på rektor, som ska ha överblick och ansvar att fördela arbetsuppgifter och resurser samt möjliggöra samverkan.

Det finns ett glädjande men kanske överraskande överlapp i en av frågorna – när specialpedagogerna får svara om vilken fördelning av dokumentation och direkt elevinteraktion som de tror är bäst för både eleverna och verksamheten ser cirkel­diagrammen faktiskt nästan likadana ut.

Det är förstås svårt att veta om exempelvis de 5,4 procent som vill ha 10 procent dokumentation är samma svarande som också utför 10 procent dokumentation, eller motsvarande för de cirka 10 procent som helst vill ha, eller utför, 90 procent dokumentation. Men det tyder ändå på att avståndet mellan verklighet och önskemål på många håll är överkomligt.

Enkäten visar också att det finns en stark samsyn mellan speciallärare och special­pedagoger: det åtgärdande arbetet rasar ihop utan främjande och förebyggande arbete.

En speciallärare skriver: ”Hinner inte arbeta förebyggande. Lärarna skriker efter stöd för eleverna, vill att de ska plockas ut från klassrummet. Inkluderingstänk och arbete med extra anpassningar saknas tyvärr hos många på högstadiet. För mycket tid läggs på dokumentation, möten, ÅP, PU, EK, för lite blir kvar till elevnära arbete.” 

– Den stora irritationen för speciallärare och specialpedagoger ligger i en generell osäkerhet kring den administrativa appara­ten, där åtgärdsprogram och dokumentation faktiskt är av juridisk natur: hur vet vi att insatser blir de rätta, och att det sker rättssäkert? säger Wieland Wermke.

Det är viktigt att man utvecklar en viss resiliens och börjar våga sätta gränser för andras förväntningar.

En specialpedagog skriver: ”En bra skolledning kan inte lämna något åt slumpen och tänka att det ska ligga hos den enskilda läraren. Då blir det olika förutsättningar för eleverna beroende på lärarens kunskap. En bra skolledning har god struktur och rutiner i sin verksamhet och kan tydliggöra och kommunicera dem.”

– Specialpedagogik ska inte handla om att hoppa in och fixa lite, eller komma och hämta en elev från klassrummet, säger Wieland Wermke. Det ska handla om ­förmågan att använda professionell kunskap och jobba systematiskt och på längre sikt på skolans olika nivåer i relation till varandra. Detta är tyvärr aldrig en quick fix, och här behöver spec-professionerna fullt stöd från rektorn. Ett fokus på prevention är också problematiskt eftersom det leder till ett medicinskt eller socionomiskt tänk, när det i stället borde handla om en sund och inkluderande skolkultur byggd på relationskunniga pedagoger med kunskapsuppdrag i centrum. När man gör det till en fråga om hälsa, det medicinska snarare än det pedagogiska, då blir ju skolan en vårdgivare och då är det olika regler och lagar som kan hamna i lite spänning mot varandra.

En annan tendens som Wieland Wermke finner i enkäten är att många specialpedagoger upplever att de blir en alltiallo. En skriver: ”Jag jobbar i en mindre skola där jag får vara vikariesamordnare, vikarie, speciallärare, schemaläggare och tillförordnad rektor vid rektors frånvaro, och ansvara för resursfördelning. Det var inte vad jag tänkte mig när jag utbildade mig.”

En annan: ”Jag är utbildad speciallärare och specialpedagog, har varit ensam på en skola med 800 elever, har nu även en spec-kollega med ansvar för högstadiet. Jag arbetar två dagar i veckan på lågstadiet, två på mellanstadiet och en i SU-grupp. Varje stadium behöver en spec, så min tid räcker inte för alla elever med stora behov, många behöver stöd under hela sin skolgång. Jag hinner med hälften av uppgifterna i min arbetsbeskrivning, som innefattar dokumentation, remissunderlag, planering, egen undervisning med små grupper alternativt en till en, handledning etc. Och betygs­systemet gör det inte enklare för eleverna.”

Wieland Wermke menar dock att om man undersöker svaren mer konkret så är ”spec-alltiallon” framför allt en alltiallo för ”allt det viktigaste” i skolan.

– Och det ser vi även i vår forskning. Det behövs faktiskt en starkare byråkratisering kring spec-yrken. Ansvarsområden måste slås fast mycket tydligare, man måste ha rätt att välja bort saker som specialpedagog eller speciallärare. Den enda arbetsbeskrivningen som finns är egentligen i högskoleförordningen, det vill säga vad som ingår i utbildningen. Detta är inte hållbart i längden, det ser vi tydligt i enkätsvaren.

En specialpedagog i enkäten säger: ”Någon-annan-ismen är väl utbredd hos oss. Lärarna vill alltid att någon annan ska fixa eleverna, någon annanstans. De borde veta hur det ska vara, då de är utbildade och vi vid upprepade tillfällen går igenom arbetsprocessen kring extra anpassningar, särskilt stöd, frånvarosamtal osv.”

– Det ingår lite i jobbet att man känner att man inte räcker till, att tid och resurser fattas, säger Wieland Wermke. Det är viktigt att man utvecklar en viss resiliens och börjar våga sätta gränser för andras förväntningar. Dock är det särskilt i dessa stunder man behöver säga: Ni gör ett väldigt viktigt arbete i skolan! Historiskt avspeglar sig detta i professionernas statusökning i skolan. Men vi måste bli bättre på att förklara för samhället vilket fantastiskt och viktigt jobb specialpedagoger och speciallärare gör i en skola som är i ständig rörelse.

Charlotte Jakobsson avslutar:

– Precis som i er enkät är det tydligt i min data att den specialpedagogiska professionen har ett starkt engagemang och ett stort elevfokus och att de tänjer på gränserna för att räcka till. De känner sig oftast uppskattade på sina skolor trots att de själva känner sig otillräckliga. Det är därför tråkigt att yrkesgrupperna behandlas så styvmoderligt i det offentliga samtalet, eller kanske snarare i dreven på sociala medier. Det är viktigt att synliggöra och påtala att speciallärare och specialpedagoger inte kan kompensera för nedrustningen av resurser, det vill säga alltför stora klasser och nedprioriteringen av fritidshemmen.

LÄS ÄVEN

Fohlin: »Lärande och undervisning är något elever och lärare gör tillsammans

Från anpassningar till färdighetsträning

IBIS-modellen ger en tryggare skola