Caroline Wernqvist och Ulrika Strömbäck drar stora individuella lass men ger också varandra stöd.
”Höj nivån! Det är inte fel på barnen”
Ulrika Stenbäck oc Caroline Wernqvist är specialpedagoger i Vällingby, på högstadieskolan Vinsta Västra respektive F–6-skolan Vinsta Östra. Foto: Johan Strindberg
Enkätundersökning ”Vi vet exakt vad som krävs men har inte rätt förutsättningar”, säger specialpedagogerna Ulrika Stenbäck och Caroline Wernqvist, som deltog i Specialpedagogiks enkätundersökning och bjöd in oss till sin skola i Stockholm för att berätta mer.
LÄS MER Yrkesgruppen som aldrig ger upp – nytt nummer ute
De senaste fem, tio åren har mycket förändrats i skolan. Inte minst har personaltätheten minskat. Och samtidigt som det finns allt färre vuxna per barn ökar kunskapskraven. Många elever mår dåligt, allt fler är i behov av särskilt stöd.
– Vi jobbar i en verksamhet med stora behov och begränsade resurser och måste hela tiden sortera och prioritera. Men det här är inte unikt för oss. Så här ser det ju ut i stort sett överallt. Det är ett systemfel, säger Ulrika Stenbäck, specialpedagog på högstadieskolan Vinsta Västra.
Kollegan Caroline Wernqvist på Vinsta Östra, med elever i årskurs F–6, är lika bekymrad:
– Vi har fantastiska lärare som kämpar, men det finns mycket frustration. Alla, inklusive ledningen, vill arbeta främjande och förebyggande men vi måste hela tiden släcka bränderna först. Det är ju inte så vi vill jobba, men vi har inget val.
”’Någon-annan-ismen’ är utbredd i skolan. Men man måste hitta sätt att fokusera på dem vi är till för, eleverna.”
Caroline Wernqvist berättar att hon märker hur allt fler barn mår dåligt och att många även har svårt i sociala sammanhang, vilket hon tror är kopplat till att de varken läser eller umgås med andra på fritiden utan i stället tillbringar mycket tid ensamma hemma, ofta framför en skärm.
– Vi ser det tydligt, och det går inte att undervisa någon som inte mår bra. Vi har en kurator på skolan som arbetar 20 procent, men hon har inte en chans att hinna med alla som behöver hjälp.
Ulrika nickar instämmande och säger att antalet elever med olika diagnoser har ökat markant:
– Språkstörningar kommer lavinartat nu och det är utmanande. Här räcker det inte med bildstöd, de här eleverna behöver mer hjälp än så. Jag önskar att vi hade en logoped på skolan.
På Vinstaskolan liksom på andra skolor sker ekonomiska nedskärningar och de tvingas dra ner på personalstyrkan.
– Vi har gått back för att vi har satsat på barnen, det är katastrofalt, säger Caroline Wernqvist.
Att förutom att ha det stressigt på jobbet möta frustrerade vårdnadshavare som vill att deras barn ska få hjälp är inte det lättaste. Ulrika och Caroline vittnar om att vårdnadshavarna kan gå ganska hårt åt skolan och att det då är viktigt att man vet vad lagstiftningen säger.
– Det blir väldigt jobbigt annars, om man är osäker i de diskussionerna. Det gäller också att hitta ett bra samarbete och förstå varför de är arga, att de många gånger bara är otroligt oroliga över sina barn. Det går att lösa även om det känns ohanterligt i början. Men det gäller att vara tydlig och hitta ett bra sätt att kommunicera detta på.
Barn som fungerar i skolan men inte hemma har extra svårt att få hjälp. Om problemet inte finns i skolan kan det heller inte göras en utredning där.
– Men problemen hemma kan blomma ut i skolan senare. Vi ska ju arbeta förebyggande och främjande men i dessa situationer går det inte, säger Caroline Wernqvist.
Ulrika Stenbäck berättar att hon också möter elever som dessa och att de som kraschar hemma signalerar att det är något som inte fungerar i skolan:
– Jag har haft två sådana elever där vårdnadshavare länge har larmat om att de är helt slut när de kommer hem. De är ofta duktiga i skolan och det kan vara små detaljer som är avgörande och som de berättar om när man frågar. Men när det är stressigt i övrigt hinner man ju inte alltid med de här samtalen.
– Nej, i stressiga situationer prioriteras de som syns och hörs mest, tillägger Caroline Wernqvist. Men man skulle ju vilja hinna vara där för alla.
Frågan om vem som ska ha särskilt stöd eller inte är också ett dilemma. Ulrika Stenbäck, som är relativ ny på sin tjänst, berättar att hon saknar detaljkunskap om alla elever och att hon behöver lärarnas hjälp för att avgöra om en elev behöver särskilt stöd.
– Det krävs ju en utredning, och jag behöver då grundlig information för att kunna göra en bedömning och veta hur vi ska prioritera. Nu arbetar vi för att få verktyg för dokumentation inbyggt i systemet så att alla gör lika, annars blir det lätt missförstånd och det ställer till det något oerhört.
På lågstadiet på Vinsta Östra finns inte samma svårigheter – där har man sedan länge fasta rutiner för dokumentationen, berättar Caroline Wernqvist. Det vill säga, samma skola men helt olika förutsättningar.
Vi har fantastiska lärare som kämpar, men det finns mycket frustration. Alla vill arbeta främjande och förebyggande men vi måste hela tiden släcka bränderna först.
Både Ulrika och Caroline påpekar att tydliga rutiner är en förutsättning för att man inte ska behöva börja om från ruta ett om ledningen eller annan personal byts ut.
– Om det är tydligt vem som gör vad spelar det mindre roll om det kommer ny personal. Annars är risken stor att viktig information försvinner på vägen, lite som Sisyfos och hans sten, säger Ulrika Stenbäck.
Både Ulrika och Caroline pratar också om etisk stress, maktlösheten som infinner sig när tiden inte räcker till. Men de poängterar också att det inte är någon vits att hamna i någon-annans-fel-träsket.
– ’Någon-annan-ismen’ är utbredd i skolan. Men man måste helt enkelt hitta ett sätt att förhålla sig till situationen som den är och fokusera på dem vi finns till för, nämligen eleverna. Då blir det lättare att tänka klart. Kunskapen finns och det gäller att inte hamna i ”det går inte” och ge upp, säger Ulrika Stenbäck och tillägger att det också är viktigt att inte pressa sig för hårt.
– Alla i skolan vill väl men det är inte hälsosamt att jobba för mycket, ibland är jag helt slut när jag kommer hem.
Det räcker inte med bildstöd, de här eleverna behöver mer hjälp än så. Jag önskar att vi hade en logoped på skolan.
För att få båten på rätt köl krävs satsningar, menar hon. Att gemensamt bestämma sig, identifiera problemen, arbeta efter uppsatta mål och sedan sortera bort sådant som inte fungerar så bra. Att få rätt förutsättningar.
– Allt går, men då måste man ha en samsyn uppifrån och ner. Man måste dessutom se det här på organisationsnivå i stället för att rätta till ”fel på barnen”. Vi måste helt enkelt hitta en lösning på hela dagens skolsituation. Som läget är nu är det många, även de med lång erfarenhet, som funderar över om de kan vara kvar, om de kan stå för det de gör eller om de ska sluta. Det är sorgligt, säger Ulrika Stenbäck.
– Vi måste ge eleverna rätt förutsättningar, säger Caroline Wernqvist. Jag tänker att det kommer att lösa sig. Jag älskar mitt jobb, men självklart finns där en oro.
– Ja, och det går fort nu, fortsätter Ulrika Stenbäck. Man undrar ju var vi kommer att vara om ytterligare fem år. Kommer vi att räcka till?
Här är alla artiklar om enkätundersökningen
Specialpedagogerna
Caroline Wernqvist
Ålder: 48 år.
Bor: I Kälvesta.
Bästa med yrket: ”Att få vara en del av elevernas utveckling och veta att man verkligen gör skillnad. Men även variationen och mötet med nya människor, det blir liksom aldrig tråkigt.”
Ulrika Stenbäck
Ålder: 49 år.
Bor: I Bromma.
Bästa med yrket: ”Grunduppdraget – utbildning. Att vara en del av att hitta lösningar för elever men även vara stöd till lärare, skolledning och ibland även vårdnadshavare.”
LÄS ÄVEN
IBIS-modellen ger en tryggare skol
Undervisning och elevhälsa måste samverka
Skolinspektionen: Lärare och specialpedagoger måste synka bättre