Diana Storvik arbetar metodiskt med mallar

Du kan läsa mer om mallarna på Dianas blogg, specialpedagogpagymnasiet.blog Foto: Anna von Brömssen
Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Specialpedagogik

Diana Storvik, specialpedagog på ­Jensen gymnasium i Göteborg, ­berättar om hur hennes stödstrukturmallar hjälper alla elever, inte bara dem som har svårt att nå målen.

"Mallar är något jag har jobbat med länge och jag såg tidigt vinsterna med att skapa stödstrukturer som gör att eleverna kan nå längre. För vissa är det nödvändigt med mallar, men alla elever, även de högpresterande, har nytta av struktur.

På min skola arbetar vi aktivt med mallar i undervisningen och har jättemånga olika. I klassrummen har vi de mer generella som kan användas i många ämnen. Mallarna finns i plastfickor upphängda på väggen med ett laminerat exemplar, vilket gör det lätt att kopiera när det behöver fyllas på.

Där finns olika planeringsmallar som hjälper eleverna att skapa struktur över uppgifter och arbetet under veckan. Det finns även olika analysmallar, bland annat en med Venndiagram för jämförelser som exempelvis mellan olika religioner eller politiska partier – med skillnader och likheter.

Vi har även anteckningsmallar, som är de mest använda, varav en bygger på Cornellsystemet och hjälper till att strukturera anteckningar med nyckelord, kortare noteringar och en sammanfattning på slutet. Den kan man använda när man lyssnar på en genomgång men även när man ska hitta material till ett fördjupningsarbete. Vissa elever har svårt att skriva med egna ord eller ta ut det viktigaste. Då är anteckningsmallen ett stöd.

Tanken är att eleverna ska hämta mallarna och använda dem självständigt. Men i början, och för elever som behöver stöd även senare, kan läraren fylla i vissa delar i förväg eller ta det på tavlan tillsammans.

Ibland får jag frågan om gymnasieelever verkligen behöver mallar, men behovet slutar inte bara för att man blir äldre. Såväl gymnasieelever som högskolestudenter behöver stödstrukturer.”

Berättat för Lotta Ringdahl