Vi får inte glömma att lärare utför magi
Krönika
IBLAND TÄNKER JAG att det är som att jag viftar med ett trollspö i klassrummet. Pipertipopertipooo låter det när jag vevar med min trollstav och små gula stjärnor seglar ner från taket. Jag vill egentligen på intet sätt likställa läraryrket med någon slags trolldom. Vi har ju kommit längre än så. Men jag kan ändå inte låta bli tänka att ibland är det exakt på pricken vad vi gör - vi utför någon slags magi.
Ibland trycker vi på rätt knappar. Vi tänder en liten gnista som börjar spraka någonstans och så sprider sig elden. En idé eller en tanke blir till en jäkla världsbrand. Lärarhantverkets följder är stundtals vilda och otyglade. Ibland presenterar vi kunskaper som vänder upp och ner på världsbilder, som sätter hjärtan i brand och höjer nävar högt upp i luften..
Det är lätt hänt att vi i dagsläget glömmer det. Efter två hela terminer i pandemi är det lätt att vi utvecklar tunnelseende. Kanske snurrar allt så fort och kaotiskt att vi missar de små miraklen när de sker? Kanske går det oss helt förbi när en elev plötsligt öppnar ögonen? Kanske missar vi den sekund när det går upp för någon att pennan är ett vapen, att kunskap är den tyngsta makt man kan äga?
Idag väljer jag istället att vila i de guldkorn som – världen till trots – virvlar omkring mig varje dag.
Det slog mig nämligen idag. Jag tog en promenad i vårsolen, lyssnade i hörlurar på elevdiskussioner och kom liksom på mig själv igen - varför jag gör vad jag gör hela dagarna, att i mina bästa stunder är jag en trollpacka av värsta slag. Jag insåg att min utbildning och erfarenhet, det jag har i mitt pannben och i mina fingertoppar är ett laddat vapen. I en ögonblinkning av någons liv finns jag där med kunskap och trygghet och nyckeln till någon annans svindlande framtid. Jag må vara sliten, trött och ärrad av pandemi men detta faktum kan fasiken ingen ta ifrån mig. Jag är lärare och med jävlar anamma och tjurskallighet gör jag skillnad på riktigt.
Vi lärare har knappast fått något erkännande det senaste året. Vår hälsa och vårt psykiska välmående har bortprioriterats. Man har pratat högt över våra huvuden och iskallt räknat med vår blinda foglighet, alldeles oavsett vilka världsfrånvända åtgärder man ålagt oss att vidta. Sällan har jag känt mig så osynlig och nedvärderad. Hur högt vi än har skrikit har ingen riktigt lyssnat. Det finns med andra ord onekligen mycket annat jag kanske borde skriva om. Kanske skulle jag återigen skriva om omöjliga restriktioner och dubbla budskap från Folkhälsomyndigheten? Kanske borde jag ge mig in i vaccinationsdebatten? Eller kommentera HÖK-21?
Men jag är less på att rasa och vara frustrerad. Kanske är jag för trött för att bråka och morra? Idag väljer jag istället att vila i de guldkorn som – världen till trots – virvlar omkring mig varje dag. Elever som plötsligt knäcker koden. Småleendet från den truliga tonåringen. Inlämningsuppgiften som fick mig att häpna.
Vi springer fort nu. Vi kutar oss andfådda på vårterminens upplopp. Jag hoppas att vi alla då och då ändå orkar stanna upp och fånga precis vad som sker där och då på klassrumsgolvet – att vi märker när vi viftar med våra spön, hur det sprakar till här och där. De där glittrande ögonblicken sker faktiskt fortfarande trots att hela världen kippar efter andan. Kära ni, orkar ni lyfta blicken? Det är nämligen fortfarande värt det.
LÄS ÄVEN
Nej till snabbtester av elever – FHM backar
