Jag är nöjd om jag överlever maj med värdigheten i behåll

16 maj 2024

Krönika ”Guldkanten ryker direkt när basverksamheten breder ut sig och tar över”, skriver Maria Wiman.

Det går rykten om att vintern rasat ut bland våra fjällar och att himlen ler i vårens ljusa kvällar. Om man dessutom ska tro Alice Tegnér är detta månaden när sjön glittrar som silver, gökarna gal och körsbärsträdet står i blom.

Det är svårt för mig att veta. Jag har ju slutspurt på läsåret och nu råder det traditionell sinnesförvirring. Kanske är det sant att blåsippan ute i backarna står men sånt har ju inte jag tid att fundera på. Alla säckar ska ju knytas ihop, all bedömning ska göras, vårstinna elever ska besinna sig trots att solen skiner utanför och sommarlovet är en ögonblinkning bort, nationella prov ska rättas, betyg ska sättas. Vi är på upploppet liksom men motorn hostar, stånkar och går på sparlåga.

Annat var det när jag var ny

Tack och lov att jag är gammal i gemet. Annat var det när jag var ny i yrket, på den tiden jag var rosenkindad och yster. Jösses Amalia vilka nybörjarmisstag jag gjorde! Jag skulle vara så infernaliskt duktig hela tiden. Jag planerade in kompletteringsuppgifter på löpande band. Jag besteg outsinliga bedömningsberg de sista skälvande minuterna innan betygsdeadline. Jag skrev långa personliga sommarbrev till varje elev, jag ordnade myspysiga filmkvällar på skolan och hurtfriska föräldraaktiviteter på skolgården.

Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

När sommaravslutningen väl kom var jag en fullt utvecklad tossing med håret på ända och nerverna utanpå kroppen. Där stod jag på examensdagen med frånvarande leende och apatisk blick.

Guldkanten ryker direkt när basverksamheten breder ut sig och tar över.

Nu, på ålderns (nåja) höst, har jag mött skönheten i rensningens ädla konst. Nej, jag skäms inte för mig. Jag rensar bort nästan allt fluff och lull-lull, jag gör det urskillningslöst och med ryggen rak. Det blir inga sena filmkvällar med hembakade muffins till hela klassen, inga små handskrivna sommarbrev i betygskuverten, inga ambitiösa slutprojekt, noll komma noll extrauppgifter för att höja betygen i sista sekund.

Tant orkar nämligen inte. Inte på grund av ovilja eller arbetsskygghet förstås. Tvärtom, jag är hopplöst förtjust i mina elever och vill bara det bästa för dem varje sekund varje dag jämt och hela tiden. Snarare handlar det om gammal hederlig självbevarelsedrift. I ett uppdrag som aldrig riktigt tar slut måste man själv vakta sina gränser. Och det första som trollas bort är tyvärr det lilla extra. Guldkanten ryker direkt när basverksamheten breder ut sig och tar över. Sorgligt, absolut, men som man bäddar får man ligga.

Då kanske det fanns utrymme

I en parallell verklighet där jag vore purung och glättig hade det kanske funnits ork för arrangerande av fiskdamm på skolgården, vidunderliga teaterframträdanden eller uppstyrda slutet-på-terminen-aktiviteter med kollegorna. Ja, i uppochnedvända världen kanske, där skolan är full av personal, administrationen är minimal, undervisningstiden är reglerad och mentorsuppdraget definierat hade det nog funnits utrymme för skolrelaterade extravaganser.

Nu är man mest nöjd om man överlever maj med någorlunda värdighet i behåll. Ja, jag är glad om jag slipper förvandlas till rugguggla på livstid.