Det ligger en hisnande urkraft i att kroka arm tillsammans

LÄS ÄVEN:

Skolprofilerna under demonstrationen: ”Vi måste bråka mer”

12 miljarder saknas – därför protesterar lärarna idag

Jag tror att något stort hände vid dagens demonstration. Och det handlar faktiskt inte i grunden så mycket om budskapet i sig. Att hundratals arga lärare skulle få beslutsfattare att omprioritera i budget har jag alltför svårt att tro. Jag tror att det strängt taget inte spelar ett dugg roll hur mycket vi gapar och skriker. Det är alltför enkelt att stänga dörren till kommunfullmäktige och slå dövörat till. Sett ur den synvinkeln gjorde demonstrationen kanske ingen omedelbar skillnad. 

Men lik förbannat gjorde den skillnad! Demonstrationerna i Göteborg och Umeå kommer också att göra skillnad. Det ligger nämligen en alldeles hisnande urkraft i att gå ihop och kroka arm. Det som hände i Stockholm idag var en markering mot nedskärningar, absolut. Men framför allt var det ett otvetydigt ställningstagande att nu får det  fan vara nog. Vi lärare ställer inte upp mer. 

Gissningsvis kommer man att fortsätta att spara in på skolan. Törs man man titta i spåkulan ser det apokalypsmörkt ut för kommande år. Men kanske har det trots allt hänt något på riktigt avgörande idag. Kanske såg vi idag en enad lärarkår gå ut tillsammans med ett vitalt budskap. Vi ställer inte upp mer nu. Vi räddar inga fler sjunkande skepp. Vi kokar ingen mer soppa på rostiga spikar. Det räcker nu.

• LÄS MER – FLER ARTIKLAR OM NEDSKÄRNINGAR I SKOLAN

Jag hoppas att dagens demonstration med all önskvärd tydlighet gav varenda lärare kraft och mod att sluta göra hjärt- och lungräddning på ett system som ligger i dödsryckningar. När budgeten stramas åt ännu mer, när lärartjänster rycks bort, när våra elevassistenter försvinner, när vi får alltmer på vårt bord, när vi tvingas försaka våra elever mer än någonsin – då ska vi minnas den här dagen. Då ska vi finna modet, se våra politiker i ögonen och säga de magiska orden:

Vad ska vi ta bort?

Det är slut på hövlig lydnad nu. 

Det är vid första anblick inte särskilt svårt att yttra orden. De är varken särskilt långa eller anmärkningsvärt komplicerade. De ligger fint på tungan, ställer inte till med några problem vid artikulationen. Men det är ord som har varit förbannat svåra för oss lärare att uttrycka över så brutalt lång tid. Det är slut på hövlig lydnad nu. 

Vi har kommit till vägs ände. Vi kommer inte att kunna utföra vårt jobb med värdigheten kvar. Vi kommer inte att kunna rädda våra ungar. Så om demonstrationen idag kommer att ge någon verklig effekt så är det kanske just kraften i en lärarkår som slutat vara foglig och väluppfostrad. Det är dags att våra beslutsfattare berättar för oss vad exakt vi ska ta bort. Vi kan nämligen inte springa snabbare än vad vi redan gör. 

Så vad ska vi ta bort?

• Är det tryggheten i korridorerna?
• Är det kontakten med vårdnadshavare?
• Är det planeringen av undervisning, den extra lästimmen, svenskalektionerna, anpassningarna, bedömningen, relationsbygget?
• Är det utvecklingssamtalen, fortbildningen, arbetslagsmötet?
• Är det strukturen?

Exakt vad ska vi ta bort?

Vi ska möta dem med frågan

Hjärtat pumpar hårt efter dagens demonstration. Det handlar om ett slags hopp om att vi tillsammans nu går ihop och stärker varandra att vägra spela med i charaden. Kejsaren är naken! Vi lärare kan inte hålla uppe fasaden mer! Nu går vi från ord till handling.

Om vi inte hörsammas, om besparingskraven lik förbannat kvarstår, så ska vi möta dessa besparingar tillsammans. Med en väsentlig fråga ska vi möta dem: Vad ska vi ta bort?

LÄS ÄVEN:

Budgetkaoset bubblar över skolorna – här bantas det

Lärare hotas av uppsägning efter sparkraven