Lärarna som är elevernas sista chans

Omgivna av snödrivor och skog ger de låga, röda byggnaderna ett idylliskt intryck. Det är bara att svänga in och parkera bilen. Inga grindar eller stängsel skiljer anläggningen från de omgivande villakvarteren i Sävast, en pendlarort i Bodens kommun.

När läraren Nina Berggren möter oss på parkeringen konstaterar hon direkt att det är skönt att inte ha staket runt jobbet.

– Det är stor skillnad när man kommer innanför de där staketen. Det märks på en gång, en mentalitet och attityd som blir annorlunda direkt. Här är det lite Bullerbyn, säger hon.

Inne i skollokalen pryds väggarna av elevarbeten. På en vägg finns ett collage av namn på klassiska författare, med allt från Shakespeare till Tolkien. En annan vägg har filmtema och på en tredje sitter några självporträtt som elever tecknat.

Det finns sköna fåtöljer och bord att sitta och prata vid. Undervisningsrummen varierar i storlek. I några av salarna ryms en mindre grupp, men det finns också flera små utrymmen där den som har behov av enskildhet kan studera.

– Miljön är extremt viktig. Barnen ska känna att vi brytt oss om att skapa en miljö som är välkomnande och varm. Vi vill inte ha en institutionaliserad skola, säger Nina Berggren.

För de rofyllda omgivningarna, vare sig inomhus eller utomhus, kan inte sudda ut det faktum vi befinner oss på en institution.

Det här är det absolut sista skyddsnätet som finns i samhället.

Ungdomshemmet Sävastgården drivs av Statens institutionsstyrelse. Hit kommer barn och ungdomar mellan 12 och 16 år när alla andra insatser misslyckats.

– Det här är det absolut sista skyddsnätet som finns i samhället. Sedan finns det inget mer, säger Kjell Jonsson rektor för SIS skolverksamhet i Boden och Kalix.

Det innebär att ungdomarna som placeras på ett SIS-hem inte ”bara” haft det tufft hemma. Flertalet har flera tvingande åtgärder bakom sig, som HVB-hem eller familjehemsplaceringar.

– Hamnar man här är det alltid på grund av eget beteende, säger Kjell Jonsson.

Barnen som möter lärarna inom SIS bär på en bred palett av fruktansvärda erfarenheter. Bland flickorna är en övergreppsproblematik skrämmande vanligt. Killarna har ofta varit i något slags kriminellt sammanhang. Många har missbruksproblem och har vistats i mycket destruktiva miljöer.

– Ungdomarna kommer ofta från mycket problematiska hemförhållanden. De är trasiga, många har varit med om helt fruktansvärda saker, säger Nina Berggren.

Under de senaste decennierna har kunskapen om skolans avgörande betydelse för ungdomars framtidsutsikter vuxit. Forskningen visar att en av de stora vattendelarna är att klara högstadiet. Kommer ungdomarna i gång med studierna så förbättras prognosen för dem snabbt.

– Skolan är en större skyddsfaktor än familjen. Jag har jobbat inom SIS sedan 1995 och det finns en mycket större medvetenhet om det här i dag. Myndigheten satsar väldigt mycket på skolan, säger Kjell Jonsson.

Det gäller det att vara lyhörd och lyssna.

Det är där Nina Berggren, Maria Lundqvist, Ingvar Ededal och deras lärarkollegor runtom i Sverige kommer in i bilden.

Grundförutsättningarna för undervisningen ter sig på pappret tämligen dystra ut. Eleverna har ofta hämtats till Boden under uppslitande former. De kan ha gripits av polis eller omhändertagits av de sociala myndigheterna.

Hur det än har gått till är många av ungdomarnas grundkänsla när de tittar ut över den snöiga gårdsplanen i Sävast att ”här vill jag inte vara”. Förutom att de plockats bort från sitt sociala sammanhang är alla nytillkomna inlåsta på avdelningen de första dagarna. De har få personliga tillhörigheter och har plockats av sina telefoner.

Mycket av den frustration och ilska som barnen upplever får lärarna hantera under det första samtalet.

– De är arga när de kommer hit. De är besvikna på vuxenvärlden. Första mötet med eleverna har vi ett par dagar efter inskrivning och då gäller det att vara lyhörd och lyssna, säger Nina Berggren.

Att bara komma hit och hålla i en penna kan vara en början.

Skolgången har det i flertalet fall inte varit mycket bevänt med. En del har inte varit i skolan på väldigt länge, andra har haft skolan som en slags ungdomsgård där de träffar kompisar. Så var börjar man?

– Ett första uppdrag är att skapa en skolidentitet. De ser sig inte som elever, utan de är någonting annat. Vi måste förklara att ni är elever som ska gå i skolan. Att bara komma hit och hålla i en penna kan vara en början, säger Nina Berggren.

Under det där första samtalet med eleven försöker lärarna utröna hur eleven ser på sin skolgång och om det finns något eller några ämnen som gått lite bättre tidigare.

– Vi drar i någon tråd, som man kan börja med. Då kan man plocka in fler ämnen efterhand, säger Nina Berggren.

På det sättet försöker de jobba ofta. Hitta ett ämne som de ofta motvilliga eleverna kan börja med. Det innebär också att lärarna får vara kreativa och gräva djupt i den pedagogiska verktygs-lådan.

– En flicka vägrade läsa. Det visade sig att hon tyckte om att baka, så då bakade vi. Men hon var tvungen att läsa recepten själv och då lossnade läsningen. Man måste hitta något att ta fasta på, berättar Nina Berggren.

Många är väldigt begåvade, men har växt upp under väldigt svåra omständigheter.

De flesta av ungdomarna börjar med enskild undervisning. I takt med att eleverna mår bättre kan de få undervisning i grupp.

Eleverna som placeras på Sävastgården är där från några veckor, upp till ett halvår. Trots tuffa förutsättningar och kort tid gör många av ungdomarna stora framsteg.

– När de väl börjar få den här spiralen, att det börjar gå bra, då är det som att man drar ut den här proppen. Då kan det gå väldigt bra, säger Kjell Jonsson.

Ibland förvånas till och med lärargruppen över vilka okända talanger eleverna har. För Skolvärlden spelar Maria Lundqvist, som bland annat är musiklärare, upp ett svårt pianostycke som en flicka spelat in på skolan. När eleven kom till hemmet visste hon inte ens själv att hon var musikalisk.

– Barnen kommer inte hit för att de är ointelligenta. Många är väldigt begåvade, men har växt upp under väldigt svåra omständigheter, säger Maria Lundqvist.

När Skolvärlden besöker skollokalerna kommer en ung pojke fram och är nyfiken. Han berättar att han brukade vara i skolan någon enstaka dag varje vecka på hemorten. Nu får han undervisning varje dag, favoritämnena är engelska och matte. Han säger att det är lugnt och skönt i Boden.

– När de väl fått in rutinerna trivs de flesta med skolan här, vi får ofta fina omdömen av de som slutar. En orsak är att det är lite friare hos oss än på avdelningen. Sen är många innerst inne medvetna om att skolan är viktig, säger Maria Lundqvist.

Att jobba med trasiga och utsatta ungdomar är givetvis tufft. Barnen har mycket med sig i bagaget och kan vara väldigt utåtagerande. Det är inte ovanligt med hot och tillmälen. Alla lärare har alltid ett larm på sig, men det är mycket ovanligt att det måste användas.

– Ibland blir man hotad minst en gång om dagen. Ibland dröjer det några veckor mellan gångerna. Det är en del av vårt arbete, säger Maria Lundqvist.

Vi är personliga, men aldrig privata med eleverna.

En del elever slänger närmast slentrianmässigt ur sig hot och grova förolämpningar. Lärarna tar det inte nödvändigtvis bokstavligt, ofta handlar det om rena provokationer. I stället försöker de förklara att det inte är okej att säga så till varandra, varken i skolan eller någon annanstans i samhället.

Men visst vidtar de vissa försiktighetsåtgärder.

– Vi berättar aldrig var vi bor eller vad våra familjemedlemmar heter. Vi är personliga, men aldrig privata med eleverna, säger Nina Berggren.

Utöver pedagogisk vidareutbildning har lärarna här fått utbildning i hur man ska agera för att undvika fysiskt våld.

– Det handlar om att trappa ner, inte trigga i gång. Det gäller att hålla sig lugn och inte låta sig provoceras, för de är experter på att provocera. De vet exakt vilka knappar de ska trycka på, säger Nina Berggren.

Hot och förolämpningar är inte den enda tunga delen av jobbet. Att höra allt fruktansvärt ungdomarna varit med om kan vara väldigt tärande.

– Vi är väldigt nära varandra i lärarkollektivet. Det måste man vara. Har vi fått höra en historia som är värre än vanligt pratar vi med varandra. Det går inte att bära på själv, säger Nina Berggren och tillägger bestämt:

– Sen måste man släppa jobbet när man går härifrån. Annars går man under.

Jag måste plocka fram all metodik och pedagogik som finns.

Hon jobbade tidigare som lärare på Kungsholmens västra gymnasium i Stockholm. När flyttlasset gick hem till Norrbotten för tre år sedan tipsade en kompis om att SIS behövde lärare. Varför inte, tänkte Nina, och bestämde sig för att testa.

Från en gymnasieskola i Stockholms innerstad till trasiga ungdomar som är inlåsta på en institution är steget långt. Samtidigt har hon aldrig känt sig mer som en lärare än nu.

– Här har vi verkligen tid för varje elev. Jag måste plocka fram all metodik och pedagogik som finns, alla idéer och kreativitet för att hitta ingångar till de här eleverna, säger hon.

Kollegan Ingvar Ededahl, som kom i augusti förra året efter att varit lärare hos kriminalvården, instämmer:

– Man har tid att fundera, att hitta lösningar och försöka knyta kontakter. Det finns ett väldigt stort hjärta i organisationen. Alla vill väl, alla vill att de här ungdomarna ska lyckas, säger han.

Vi hinner så det lilla fröet, men vi får inte se det växa upp och blomma.

Många av ungdomarna trivs efterhand så bra att de gråter när de ska lämna Boden. Att vara inlåst på ett SIS-hem är och ska bara vara en parantes i deras liv.

– Jag brukar säga att ”jag vill inte se dig här igen”, säger Nina Berggren.

Många gånger skickar lärarna iväg eleverna just när skolgången börjat lossna.

Ett av jobbets stora glädjeämnen är att lyckas ”vända” en elev och se hen växa. Att inte få se vart det tar vägen senare är baksidan av myntet.

Lärarna vet med sig att många av eleverna har dåliga framtidsutsikter trots alla insatser. Men några kommer det att ordna upp sig för.

– Vi hinner så det lilla fröet, men vi får inte se det växa upp och blomma, säger Nina Berggren.