”Man kan göra mycket i det lilla. Genom att se, benämna, fråga och knacka på"

För Allan Linnér är det viktigt att lyckas skapa en god kontakt på kort tid. Nu gör han sin sista säsong som radiopsykolog i P1. Foto: Henric Lindsten

Allan Linnér tar spänstiga kliv uppför trappan. I handen har han en bukett blommor.

– Är jag sen?

Nej, det är han förstås inte. Det är jag som är för tidig, i hopp om att lyckas sno åt mig några extra minuter utöver den timme som är avsatt till vår intervju.

Blommorna är till Allan Linnérs fru som fyller år i dag. Höstfärger, ”men inte bara” som han säger utan att avslöja varken storlek på buketten eller de olika sorterna. Han skiljer på privat och personligt i sina samtal med klienterna och det gäller även i det här fallet. Svarar tydligt, tvekar sällan men kan backa och ta om när en formulering inte faller på plats direkt.

– Jag lever på mina ord, så är det, därför är det viktigt att det blir rätt, säger han och talar samtidigt om att han är lite klåfingrig och säkert kommer att ha synpunkter på den här texten innan den går i tryck.

Vi slår oss ner i det stora rummet i lägenheten på Södermalm i Stockholm där han har sin mottagning. Det är luftigt, lugnt och högt i tak. När det handlar om individuell terapi väljer han fåtöljerna i hörnet där klienten kan sitta vänd mot fönstren och den fria sikten mot himlen. I mitten finns det plats för fyra. Här tar han emot par tillsammans med sin fru som också är terapeut.

– En del tycker att det är skönt att det finns en man i rummet, andra att det finns en kvinna. Och det är bra för oss också, vi kan prata med varandra om vad som händer och vilken väg vi ska ta, vi har olika styrkor och fångar upp olika saker. Det är roligt. Men det var svårt i början att inte ta med samma dans till jobbet som vi har hemma.

Som dykare, när han var ung, fascinerades han av det som fanns under ytan, på djupet. Han funderade ett tag på att bli marinarkeolog, men valde psykologin för att kunna göra något ”som tog honom mer i anspråk”. I bokhyllan står grun­daren av psykoanalysen, Sigmund Freud, i form av en actionfigur. Fortfarande i sin förpackning.

– Han är ju väldigt passiviserad där, instängd i sitt plasthölje, det är ju inte direkt representativt för hans fantastiskt rörliga intellekt, skämtar Allan Linnér.

Det enda jag har är rösten, som jag får nästan intravenöst genom hörlurarna, och det finns ganska mycket information där, andningen, pauserna, ordvalen, tonusen i rösten.

Tidigare skolor och traditioner har förstås påverkat Allan Linnér i hans praktik. De finns där vare sig man vill eller inte, både i form av förebilder och avskräckande exempel. Han har lärt sig att sovra. Efter 40 år som psykolog har han skaffat sig en ”skaplig mix” av sådant som är användbart och som funkar bäst för honom i samspelet med andra.

– Det jag återkommer till är terapeutens förmåga att skapa en bra relation. Du kan ha smarta frågor men det hjälper inte om du inte får till en bra relation och kan använda dig av den för att åstadkomma förändring, fördjupning, förståelse eller vad som nu behövs.

I rollen som radiopsykolog är det dessutom viktigt att få en god kontakt på extremt kort tid. Det är en del av uppdraget. När Allan Linnér sätter sig tillrätta i studion med hörlurarna på vet han inte mycket mer om den person han snart ska tala med än ålder, kön och något litet om det problem som ska avhandlas. Samtalet pågår mellan tre kvart och en timme, och redigeras sedan till ett program på 28 lyssnarvänliga minuter.

Före inspelningen har personen redan varit i kontakt med programmets producent ett par gånger och berättat vad hen vill prata om. I början tog Allan Linnér reda på mer, läste på och var laddad med en rad hypoteser som han hoppades var användbara och som han ville prova. Snart upptäckte han att allt förarbete ställde sig emellan honom och personen som ringde in. Nu siktar han på att möta den andre där den är, i en form som han kallar att samgå med människor.

– Jag tror att jag ganska snabbt försöker ta fasta på något även om jag inte vet vad det kan leda till. Jag gillar motorcyklar till exempel, kommer det fram något som har med det att göra så hakar jag på och frågar mer om det.

Allan Linnér Foto: Håkan Elofsson

Allan Linnér försöker få till ett samtal som i bästa fall rymmer en berättelse.

– Vi behöver inte ha kommit på ett sätt att lösa problemet men kanske tänker personen annorlunda, känner annorlunda, eller har idéer om hur man kan handla annorlunda. Samtalet slutar inte i en lösning men i det man på engelska kallar en closure, något går ihop.

Allan Linnér frågar aldrig varför, men gärna när, hur och med vem. Och han älskar hypotetiska frågor. ”Om din mamma var här vad tror du att du skulle vilja säga henne nu?” ”Vad tror du hon skulle kunna svara?”

I terapin, på mottagningen, frågar han ofta sin klient om det finns någon som vet hur hen mår. Och när vi kommer in på frågan om psykisk ohälsa hos unga, att den ökar och vad skolan har för roll i det avseendet, tar han just den och and­ra liknande frågor som exempel på hur lärare kan närma sig eleverna.

Skolan är ett fantastiskt ställe att fånga upp människor som är i farozonen, menar Allan Linnér. Det är inte alltid skolans personal kan eller ska göra något men de kan bli väldigt bra vittnen, rapportera vidare, ge underlag för statistik och forskning och inte minst själva vara bra modeller för hur man kan vara i samspel med andra.

Jag är van vid tystnad från det här rummet, jag är bekväm med den. Här inne kan vi sitta tysta en halvtimme, eller ett helt pass, det händer inte så ofta men några minuter är inte ovanligt.

Och som sagt – de kan ställa frågor.

– Man kan göra mycket i det lilla. Genom att se, benämna, fråga och knacka på – markera sin närvaro: ”Jag ser att du har det tufft just nu, är det något du vill prata om?” ”Jag har sett att du ofta går ensam på rasten, jag har tänkt på dig, är det något vi kan göra?” ”Finns det någon du kan vända dig till?”

– Den närvaron är rätt mycket värd. Den botar ingen men innebär ändå någon slags sällskap, det visar att det finns någon som fattar hur jag har det. Om jag känner för det kan jag vända mig till den personen. Det här kan alla visa, det krävs ingen utbildning för det.

Vi återkommer till vikten av orden och att formulera sina frågor väl. Den som har orden kan beskriva sig själv med fler fasetter och göra sig bättre förstådd. Den som har förmågan att ställa frågor kan lättare förstå andra, eller som radiolyssnarna så ofta hör Allan Linnér lyckas med – göra den andre begripligare.

Fråga fram. Uttrycket som Allan Linnér tycker mycket om har han lånat från en krönika av Åsa Beckman, biträdande kulturchef på Dagens Nyheter. När någon säger ”vi kan inte kommunicera”, ”det är jobbigt” eller ”jag har ångest”, kan det te sig begripligt men i själva verket riskerar det att skapa en illusion om att vi vet vad vi pratar om, menar Allan Linnér. Genom att i stället ”fråga fram” kan svaret bli mer nyanserat:

”Vad vore viktigast att prata om i fall ni kunde kommunicera bättre?” ”Om du skulle använda ett annat ord än ångest, vilket eller vilka ord skulle då kunna passa in på vad du känner?”

– Konflikträdd är ett uttryck som ofta används som en förklaring, trots att det egentligen är ett symptom. Genom att fråga ”Vad är du rädd för i en konflikt?” blir det tydligare.

Allan Linnér Foto: Håkan Elofsson

Allan Linnér ber om en paus för att sätta på lite te. Från det lilla pentryt berättar han att när frågan om att bli radiopsykolog kom på tapeten var han egentligen på väg att ta det lite lugnare. Nu har han samtalat och ”samgått” med lyssnarna i över sex år. Om ett par veckor sänds det sista programmet och en ny psykolog tar över hörlurarna. Allan Linnér ska trappa ner på allvar. Även om han kommer att ha kvar sina klienter på mottagningen tänker han vila mer, skapa mer utrymme för andra saker och inte vara uppbunden i tid på samma sätt.

Vi stannar en stund vid tid. Tiden är en viktig faktor i radio – tid och tystnad. En halvtimme får betraktas som kort tid för att lära känna en person. Medan tio sekunder kan kännas oändliga när det blir tyst. Fast just i Radiopsykologen, där spelar tystnaden en viktig roll.

– Jag är van vid tystnad från det här rummet, jag är bekväm med den. Här inne kan vi sitta tysta en halvtimme, eller ett helt pass, det händer inte så ofta men några minuter är inte ovanligt.

I mottagningsrummet får Allan Linnér andra tecken att tyda, en blick, hudfärg, andning, kroppshållning, klädsel och dofter.

– Jag vet dessutom att vi ses igen nästa vecka, det finns ingen stress här.

Vetskapen om att tystnaden inte absolut måste fyllas var en trygghet när han kom till radion. Det han trodde skulle vara besvärligt var att han inte kan se den han pratar med.

– Men det är något befriande med det också. Det enda jag har är rösten, som jag får nästan intravenöst genom hörlurarna, och det finns ganska mycket information där, andningen, pauserna, ordvalen, tonusen i rösten, jag har lärt mig att det räcker gott.

Rösten, ja. Det är omöjligt att inte kommentera Allan Linnérs trygga, lugna, djupa stämma som får hundratusentals lyssnare att slå på radion fyra minuter över elva på torsdagarna. Det är inget han tänker på själv, men visst har han hört att den är en tillgång. Och det händer att han blir igenkänd på stan för den. Han går med på att kallas röstkändis.

– Ja, jag har väl blivit det. Det var inget jag förstod i början. Jag koketterar inte när jag säger det här men jag trodde faktiskt inte att så många skulle lyssna.

– Det jag visste var att jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen. Jag är nyfiken och det ligger för mig att ta risker ibland.