Vestman: ”Vill ni prata anpassningar? Bra! Börja med att ta alla elever på allvar”

Det nuvarande betygssystemet är npf-fientligt, det håller jag med om läraren och skoldebattören HP Tran om (krönika i Vi Lärare den 2 mars). Men vi måste även prata om synen på elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning – den är lika fientlig.

Att prata generellt om barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, npf, är enkelt och bekvämt. Det blir ett smidigt paraplybegrepp att använda när man pratar om elever som är i behov av särskilt stöd, elever som behandlas på EHT eller elever som man ofta har kontakt med vårdnadshavare kring. När man pratar om de här eleverna så framstår det som att de utgör en homogen grupp med homogena behov, situation, styrkor och svagheter. För mig är det beklämmande att prata om dem så svepande och generaliserande, när de redan befinner sig i en utsatt situation.

Att på olika sätt och av olika skäl ha svårigheter med att ta till sig viss undervisning handlar varken om personliga intressen eller förmågor.

Hur en elevs neuropsykiatriska funktionshinder framträder i olika situationer, däribland skolan, är lika olika som mängden elever som lever med diagnoser. Genom att prata om dem som en homogen grupp med homogena svårigheter försätter en i en situation där man försöker att hitta en lösning som är ”one size fits all” – och då blir det ofta sämre än det var innan.

Att rabbla anpassningar på rad som påstås överlämnas med uppmaningen ”Lös det i arbetslaget”, och sedan karakterisera situationen som att ”nu sätts cirkusen i gång på riktigt”, cementerar uppfattningen om elevhälsan och övrig skolpersonal som vitt skilda arbetsgrupper med olika agendor och mål. Motparter i stället för arbetskamrater. Krönikans raljanta ordval säger en hel del om inte bara synen på extra anpassningar utan på särskilt stöd över huvud taget, elevhälsoarbete, kontakt med vårdnadshavare, samarbete mellan professionerna och inte minst eleven själv. Det är en cirkus.

Jag känner inte igen mig i bilden av att alla skulle vara förlorare i arbetet med en elev med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, att lärares undervisning skulle vara undermålig eller att det har brustit i elevhälsans rutiner, att föräldrar är ledsna och arga eller att eleven själv känner sig misslyckad. Att arbeta med elever med olika former av npf är en utmaning och det är inte säkert att man direkt får det resultatet som man eftersträvar, men det likställer inte själva arbetet med ett misslyckande, inte för någon part.

Vi ska inte förvänta oss att en viss grupp av elever kommer att söka sig till högskoleförberedande gymnasieprogram och en annan till praktiska.

Trots att kursplanerna i grundskolan nyligen reviderades i och med den nya läroplanen för grundskolan, som trädde i kraft den 1 juli 2022, finns det fortfarande ett stort krav på abstrakta förmågor hos eleverna. De ska granska, resonera, analysera och visa på samband och skillnader. Detta är förmågor som är enkla för en del, svåra för andra, rentav omöjliga för vissa. Även om Skolverket lyfter fram att de nya kursplanerna tydligare ska betona fakta och förståelse så hänger de abstrakta förmågorna alltjämt kvar. Detta upplever jag som npf-fientligt, då det i värsta fall kan utesluta många elever från att uppnå ett godkänt betyg i många ämnen. Men detta betyder inte att elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning automatiskt har svårigheter att läsa, skriva eller räkna, eller automatiskt är ”mer praktiskt lagda”. Det finns oändligt många exempel på elever med diagnoser som har exceptionella teoretiska, språkliga, matematiska förmågor. Att på olika sätt och av olika skäl ha svårigheter med att ta till sig viss undervisning handlar varken om personliga intressen eller förmågor.

Vi ska inte förvänta oss att en viss grupp av elever kommer att söka sig till högskoleförberedande gymnasieprogram och en annan till praktiska. Vi ska förvänta oss att alla elever ska söka sig till ett gymnasieprogram, punkt. Detta måste avspeglas i skolans betygskriterier. Alla elever ska ges möjlighet att uppnå betyg som bäst motsvarar deras kunskaper och förmåga.

Det är ingen ”cirkus”. Det är allvar. Det enda clowneriet här är att klumpa ihop elever med npf för att göra banala poänger om anpassningar.

LÄS ÄVEN

Specialpedagoger nöjda med lönen men ser orosmoln

Fullt fokus på engagemang och närvaro

Viktigast av allt är målmedvetenhet

Eva Augustsson: Det duger inte att bara bolla tillbaka